Stora nordiska kriget (1700 - 1721) [sv]

The Great Northern War (1700–1721) was a conflict in which a coalition led by the Tsardom of Russia successfully contested the supremacy of the Swedish Empire in Northern, Central and Eastern Europe. The initial leaders of the anti-Swedish alliance were Peter I of Russia, Frederick IV of Denmark–Norway and Augustus II the Strong of Saxony–Poland–Lithuania. Frederick IV and Augustus II were defeated by Sweden, under Charles XII, and forced out of the alliance in 1700 and 1706 respectively, but rejoined it in 1709 after the defeat of Charles XII at the Battle of Poltava. George I of Great Britain and the Electorate of Hanover joined the coalition in 1714 for Hanover and in 1717 for Britain, and Frederick William I of Brandenburg-Prussia joined it in 1715.

Charles XII led the Swedish army. Swedish allies included Holstein-Gottorp, several Polish magnates under Stanislaus I Leszczyński (1704–1710) and Cossacks under the Ukrainian Hetman Ivan Mazepa (1708–1710). The Ottoman Empire temporarily hosted Charles XII of Sweden and intervened against Peter I.

The war began when an alliance of Denmark–Norway, Saxony and Russia, sensing an opportunity as Sweden was ruled by the young Charles XII, declared war on the Swedish Empire and launched a threefold attack on Swedish Holstein-Gottorp, Swedish Livonia, and Swedish Ingria. Sweden parried the Danish and Russian attacks at Travendal (August 1700) and Narva (November 1700) respectively, and in a counter-offensive pushed Augustus II's forces through the Polish–Lithuanian Commonwealth to Saxony, dethroning Augustus on the way (September 1706) and forcing him to acknowledge defeat in the Treaty of Altranstädt (October 1706). The treaty also secured the extradition and execution of Johann Reinhold Patkul, architect of the alliance seven years earlier. Meanwhile, the forces of Peter I had recovered from defeat at Narva and gained ground in Sweden's Baltic provinces, where they cemented Russian access to the Baltic Sea by founding Saint Petersburg in 1703. Charles XII moved from Saxony into Russia to confront Peter, but the campaign ended in 1709 with the destruction of the main Swedish army at the decisive Battle of Poltava (in present-day Ukraine) and Charles' exile in the Ottoman town of Bender. The Ottoman Empire defeated the Russian-Moldavian army in the Pruth River Campaign, but that peace treaty was in the end without great consequence to Russia's position.

After Poltava, the anti-Swedish coalition revived and subsequently Hanover and Prussia joined it. The remaining Swedish forces in plague-stricken areas south and east of the Baltic Sea were evicted, with the last city, Tallinn, falling in the autumn of 1710. The coalition members partitioned most of the Swedish dominions among themselves, destroying the Swedish dominium maris baltici. Sweden proper was invaded from the west by Denmark–Norway and from the east by Russia, which had occupied Finland by 1714. Sweden defeated the Danish invaders at the Battle of Helsingborg. Charles XII opened up a Norwegian front but was killed in the Siege of Fredriksten in 1718.

The war ended with the defeat of Sweden, leaving Russia as the new dominant power in the Baltic region and as a new major force in European politics. The Western powers, Great Britain and France, became caught up in the separate War of the Spanish Succession (1701–1714), which broke out over the Bourbon Philip of Anjou's succession to the Spanish throne and a possible joining of France and Spain. The formal conclusion of the Great Northern War came with the Swedish-Hanoverian and Swedish-Prussian Treaties of Stockholm (1719), the Dano-Swedish Treaty of Frederiksborg (1720), and the Russo-Swedish Treaty of Nystad (1721). By these treaties Sweden ceded its exemption from the Sound Dues and lost the Baltic provinces and the southern part of Swedish Pomerania. The peace treaties also ended its alliance with Holstein-Gottorp. Hanover gained Bremen-Verden, Brandenburg-Prussia incorporated the Oder estuary (Stettin Lagoons), Russia secured the Baltic Provinces, and Denmark strengthened its position in Schleswig-Holstein. In Sweden, the absolute monarchy had come to an end with the death of Charles XII, and Sweden's Age of Liberty began.

Põhjasõda oli 1700.–1721. aastal Läänemere ülemvõimu pärast peetud sõda, milles osalesid ühel pool Rootsi, vastaspoolel Moskva tsaaririik, Taani, Saksimaa, Rzeczpospolita ning 1713. aastal liitusid nendega Preisimaa ja Hannover (Suurbritannia).

Sõda lõppes Rootsi kaotusega, mis vormistati Uusikaupunki rahuga. Rootsi kaotas ülemvõimu Läänemerel ja meretagused territooriumid, suurriigiks sai Moskva tsaaririik, uue nimega Venemaa keisririik.

16. sajandi lõpu ja 17. sajandi vallutuste tulemusel muutus Rootsi Euroopa suurriigiks Karl X ja Karl XI ajal. Rootsi oli vallutanud Karjala ja Ingeri (vallutused kinnitati Stolbovo rahuga 1617. aastal), Eestimaa, Liivimaa ning Kolmekümneaastases sõjas muuhulgas Lääne-Pommeri, Wismari, Bremeni hertsogiriigi ja Verdeni. Samuti oli Rootsi vallutanud maakondi Taanis ja Norras: Taanis Skåne, Blekinge ja Hallandi (vallutus kinnitati Roskilde rahuga 1658), Norras Jämtlandi, Härjedaleni, Trondheimi ja Bohusläni. Lisaks vallutas Rootsi Saaremaa ja Ojamaa.

Naaberriikide rahulolematust põhjustas see, et Läänemeri oli muutunud justkui Rootsi sisemereks ning Hansa Liit oli oma mõju minetanud ja Rootsi hoidis enda kontrolli all olulisi sadamaid. Rahulolematus avaldus juba mõnes varasemas väiksemas sõjas, sealhulgas Skåne sõjas (1675–1679).

Pärast Ingeri ja Karjala loovutamist Rootsile 1617. aasta Stolbovo rahuga jäi Venemaa ilma otsesest ligipääsust Läänemerele. Venemaa ainuke meretee Euroopasse oli Arhangelskist, mis oli jäävaba mõne kuu aastas. Ivan IV katse vallutada Baltimaad oli nurjunud (Liivi sõda 1558–1583). 17. sajandil oli Venemaal kodusõda ning polnud võimalik Rootsile kaotatud alasid tagasi võita. Vene tsaar Peeter I oli 1696. aastal vallutanud Azovi kindluse Musta mere ääres. Karlowitzi rahuga tagas ta rahu oma riigi lõunaosas. Järgmisena püüdis ta Läänemere äärde välja jõuda.

Taani tahtis Rootsilt tagasi saada Skånet, Blekinget ja Hallandit, mis olid 17. sajandi sdades kaotatud. Samuti tahtis Taani, et Rootsi väed lahkuksid Rootsi satelliitriigist Holstein-Gottorpist. August II Tugev uue Poola kuningana tahtis vallutada Liivimaa, et kindlustada end kuningana. Ta soovis laiendada Poola territooriumi ning enda maksubaasi.

24. märtsil 1698 sõlmiti liit Saksimaa kuurvürstiriigi ja Moskva tsaaririigi vahel.

Augustis 1698. aastal leppisid Peeter I ning Saksi kuurvürst ja Poola kuningas August II Tugev kokku Rootsi-vastases liidus Rava-Ruskas, väikelinnas Lvivist põhja pool. Liivimaa aadlik Johann Reinhold von Patkul lubas August II-le Liivimaa aadli abi Rootsi-vastases võitluses. Moskva tsaar Peeter I ja August II Tugev olid ühel meelel, et kogu Vana-Liivimaa peab jääma pärast Rootsi alistamist Rzeczpospolitale.

12. novembril 1699 ühines liiduga Taani kuningas Frederik IV, et võita tagasi Taani kaotatud positsioon Läänemerel. Taani mobiliseeris oma sõjalaevastiku ning koondas oma armee Rootsi liitlase Holstein-Gottorpi hertsogiriigi piirile. Hiljem ühines liiduga Brandenburg-Preisimaa.

Liitlased eeldasid, et 1697. aastal Rootsis võimule tulnud noor kuningas Karl XII ei suuda neile sõjalist vastupanu osutada.

Suuri Pohjan sota käytiin vuosina 1700–1721 Ruotsin ja suuren vihollisliittoutuman välillä. Ruotsin vastustajiin lukeutuivat Venäjä, Saksi, Tanska ja Puola-Liettua sekä vuodesta 1715 myös Preussi ja Hannover. Sota päättyi Ruotsin tappioon Venäjän voimia vastaan, minkä johdosta Ruotsi joutui Uudenkaupungin rauhassa luovuttamaan suuria alueita. Sodan seurauksena Ruotsi menetti asemansa pohjoiseurooppalaisena suurvaltana. Suomi kärsi sodan aikana isonavihana tunnetusta miehityskaudesta. Tanska ei sodassa onnistunut valloittamaan Skånen, Hallandin ja Blekingen maakuntia, jotka se oli menettänyt Ruotsille Roskilden rauhassa vuonna 1658.

Den store nordiske krigen (1700–1721) var ein storkrig der ein koalisjon av mange statar klarte å stå imot den svenske overmakta nord i Sentral- og Aust-Europa. I starten bestod alliansen mot Sverige av Peter den store frå Russland, Fredrik IV frå Danmark-Noreg og August den sterke frå Sachsen-Polen-Litauen. Fredrik IV og August den sterke vart tvungne ut av alliansen i respektive 1700 og 1706, men kom inn att i 1709. Georg I av Braunschweig-Lüneburg (Hannover) slo seg saman med koalisjonen i 1714 for Hannover og 1717 for Storbritannia og Fredrik Wilhelm I frå Brandenburg-Preussen i 1715. På den svenske sida var Holstein-Gottorp, mellom 1704 og 1710 fleire polske og litauiske magnatar under Stanisław Leszczyński og mellom 1708 og 1710 kosakkar under Ivan Masepa. Det osmanske riket støtta ei kort stund Karl XII av Sverige og gjekk til kamp mot Peter den store.

Krigen starta med eit tredobbelt åtak der Danmark-Noreg gjekk inn i Holstein-Gottorp, Sachsen-Polen-Litauen tok Svensk Livland og Russland tok svenske Ingermanland. Sverige kom seg unna det dansk-norske og russiske åtaket ved Travendal og Narva og med ein motoffensiv pressa dei styrkane til August den sterke gjennom Litauen og Polen til Sachsen, og kasta August av trona på vegen og tvinga han til å godta nederlaget i Altranstädt. Peter den store hadde samstundes kome seg på fote att og vann terreng i dei svenske provinsane i Baltikum, der han styrkte tilkomsten Russland fekk til Austersjøen med å grunnleggje St. Petersburg. Karl XII flytta frå Sachsen og gjekk inn i Russland for å møte Peter, men felttoget enda med at den svenske hovudarmeen vart utsletta i Poltava og Karl XII hamna i eksil i osmanske Bender. Russarane følgde etter han, men vart stogga ved Pruth av den osmanske armeen.

Etter Poltava, vart den opphavlege koalisjonen mot Sverige gjenoppretta og med seg fekk dei Hannover og Preussen. Dei gjenverande svenske styrkane sør og aust for Austersjøen vart driven ut frå dei svenske maktområda, som dei alliere delte seg i mellom. Sjølve Sverige vart invadert av Danmark-Noreg frå vest og Russland frå aust. Sjølv om dei danske åtaka vart slått attende, klarte Russland å okkupere Finland og påførte den svenske marinen og kystforta deira store tap. Karl XII starta ein front mot Noreg, men vart drepen i Fredriksten i 1718.

Krigen enda med nederlag for Sverige, og Russland vart den nye stormakta i Austersjøen og ei viktig brikke i europeisk politikk. Den formelle avsluttinga på krigen vart markert med den svensk-hannoveranske og svensk-prøyssiske Stockholm-traktaten (1719), den dansk-svenske Fredriksborg-traktaten (1720) og den russisk-svenske Nystad-traktaten (1721). Her avstod Sverige fritakinga frå Öresundtollen, alle maktområda deira bortsett frå nordlege delar av Svensk Pommern og braut banda med Holstein-Gottorp. Hannover fekk Bremen-Verden, Brandenburg-Preussen fekk Oder-estuaret, Russland sikra seg provinsane i Baltikum og Danmark fekk Schleswig-Holstein. I Sverige hadde eineveldet kome til ein slutt då Karl XII døydde og fridomstida starta.

Stora nordiska kriget var ett krig som pågick mellan 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa. Kriget utkämpades mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket på ena sidan och på andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland.

Kriget började när alliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland förklarade det svenska stormaktsväldet krig med en trefaldig attack mot Holstein-Gottorp, svenska Livland och svenska Ingermanland. Den svenska armén lyckades under kung Karl XII:s ledning få bort Danmark ur kriget under freden i Traventhal och besegra den ryska armén under slaget vid Narva. I en motoffensiv slogs även de sachsiska och polska styrkorna tillbaka från Litauen och Polen och in till Sachsen. Där avsatte Karl XII kung August den starke som kung i Polen under freden i Altranstädt.

Tsar Peter I av Ryssland hade under tiden återhämtat sig och erövrat mark i Sveriges Östersjöprovinser, där han befäste Rysslands åtkomst till Östersjön genom att grunda staden Sankt Petersburg 1703. Karl XII flyttade sina styrkor från Sachsen till Ryssland för att konfrontera Peter, men hans fälttåg slutade med den svenska huvudarméns förintelse under slaget vid Poltava (i dagens Ukraina). Karl XII tog sin tillflykt till den osmanska staden Bender, där han levde i exil. Han övertygade så småningom den turkiska sultanen att starta krig mot Ryssland, och under rysk-turkiska kriget (1710–1711) besegrade osmanerna den ryska armén. Det fredsavtal som ingicks medförde dock inga större konsekvenser för Ryssland.

Efter det katastrofala svenska nederlaget i Poltava gick Danmark, Polen och Sachsen åter med i kriget, men även Hannover och Preussen gick med mot Sverige. De sista svenska styrkorna från Baltikum och Tyskland besegrades, varmed de svenska besittningarna erövrades och uppdelades mellan koalitionsmedlemmarna. Sverige invaderades sedan av Danmark-Norge från väst och i öst av Ryssland, som ockuperade hela Finland under 1714. De danska attackerna avvärjdes på nytt, Karl XII återvände till Sverige och öppnade en ny norsk front, men sköts ihjäl vid Fredrikstens fästning 1718.

Sverige förlorade kriget, varmed Ryssland övertog Sveriges stormaktsställning i norra Europa. De formella fredsavtalen pågick mellan Sverige-Hannover-Preussen i Stockholm (1719), det dansk-svenska fördraget i Frederiksborg (1720) och det rysk-svenska fördraget i Nystad (1721). Under dessa fredsfördrag tvingades Sverige överlämna sina baltiska provinser och södra delen av svenska Pommern till fienderna, upphöra sin tullfrihet i Öresundstullen, samt upplösa alliansen med Holstein-Gottorp. Hannover övertog Bremen-Verden, Preussen införlivade delar av Vorpommern, Ryssland erövrade de baltiska provinserna och Danmark stärkte sin ställning i Schleswig-Holstein. Krigsförlusten och Karl XII:s död innebar slutet för det kungliga enväldet i Sverige och början på Sveriges frihetstid.