Slaget vid Holowczyn (1708) [sv]

The Battle of Holowczyn (also spelled Holofzin or Golovchin) was fought in July 1708 between the Russian army, and the Swedish army, led by Charles XII of Sweden, only 26 years of age at the time. Despite difficult natural obstacles and superior enemy artillery, the Swedes were able to achieve surprise and defeat the numerically superior Russian forces, who were separated from each other, had no overall command and could not coordinate their actions, disallowing them an engagement in full force. Reportedly, it was Charles' favourite victory.

Hołowczyni lahing oli Põhjasõja käigus 14. (3). juulil (Rootsi kalendri järgi 4. juulil) 1708 Rzeczpospolita aladell Hołowczyni alevi all Vene tsaaririigi sõjaväe ja Rootsi sõjavägede vahel toimunud lahing, mille tulemusel purustati Vene väed.

14. ukj (3 vkj) juulil 1708 toiminud lahingus purustasid Rootsi väed kuningas Karl XII juhtimisel venelaste arvuliselt neid enam kui kahekordselt ületava (28 500 meest) armee, mida juhatas Boriss Šeremetev.

1706. aastal olid rootslased suutnud August II Poola troonist loobuma sundida. Vilniuses ja Smarhońis talvitunud Rootsi vägedel oli seejärel plaanis rünnata oma tugevaimat vastast Venemaad. Vene väed olid talvitunud Minski ja Čašniki all. Kuuldes, et rootslased ei liigu mitte otse Moskva peale, vaid suunduvad Biarezina jõe suunas, otsustasid Venemaa vägede juhid Šeremetjev ja Menšikov Dnepri jõe ääres kaitsele asuda. Juuli alguseks olid Vene väed jõudnud Škłoŭ linna alla, vägede parem tiib asus aga Hołowczyni alevi all.

Slaget ved Holowczyn eller Golovtsjin vart utkjempa mellom ein russisk arme, leia av feltmarskalk Boris Sjeremetev, og ein svensk arme leia av Karl XII av Sverige, som berre var 26 år på denne tida. Trass i vanskelege naturleg hindringar og eit overlegent fiendtleg artilleri, klarte svenskane overraskande å slå den langt større russiske styrken. Visstnok var dette favorittsigeren til Karl.

Slaget vid Holowczyn var ett fältslag som ägde rum under stora nordiska kriget och utkämpades den 4 juli 1708. Svenska trupper under kung Karl XII:s befäl tvingade ryska trupper till reträtt vid staden Holowczyn i Polsk-litauiska samväldet (dagens Haloŭtjyn i Belarus).

Efter sex års krigföring, där de svenska trupperna tvingade både Danmark-Norge, Polsk-litauiska samväldet och kurfurstendömet Sachsen till separata freder, inledde Karl XII 1707 ett fälttåg mot Ryssland, i syfte att inta den ryska huvudstaden Moskva och tvinga tsar Peter I till fred. Efter flera månaders besvärlig marsch anlände den svenska huvudarmén till floden Vabitj, som bevakades av en rysk armé på omkring 40 000 soldater under befäl av fältmarskalk Boris Sjeremetev och furst Aleksandr Mensjikov.

Den 14 juli gick Karl XII:s bataljoner och fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiölds skvadroner, sammanlagt 12 500 soldater, över floden och anföll en enskild rysk ställning under befäl av general Anikita Repnin. Då de ryska truppstyrkorna var separerade från varandra, och saknade en enhetlig ledning, kunde de inte hejda de svenska anfallen och tvingades till reträtt. Karl XII betraktade slaget som sin favoritseger, och svenskarna kunde etablera en linje nära huvudfloden Dnepr och använda staden Mogilev som underhållsbas inför den fortsatta marschen mot Moskva. Slaget fick dock ingen avgörande betydelse, då stora delar av den ryska armén lyckades undkomma mestadels intakt.