Battle of Poltava (1709)

Poltava (traditsiooniliselt: Poltaava) lahing toimus Vene ja Rootsi vägede vahel Põhjasõja ajal tänapäeva Ukrainas Poltava linna lähedal 8. juulil 1709.

Pultavan (Poltavan) taistelu käytiin vuonna 1709 Venäjän ja Ruotsin välillä. Se oli suuren Pohjan sodan ratkaiseva taistelu. Taistelun sanotaan päättäneen Ruotsin suurvaltakauden.

Slaget ved Poltava den 8. juli 1709 var eit avgjerande slag som Peter I av Russland vann over Karl XII av Sverige og eit av dei mest kjende slaga i den store nordiske krigen. Slaget vert rekna som byrjinga på slutten for Sverige som stormakt, medan Det russiske imperiet tok denne plassen i Nord-Europa. Slaget var òg starten på Russland som stormakt og slutten på ambisjonane Ukraina hadde som sjølvstendig nasjon.

Slaget ved Poltava i den store nordiske krig fant sted 27. juni^jul./ 28. juni^sve./ 8. juli 1709^greg. og var en av de mest betydningsfulle militære kamper i Sveriges historie. Sveriges konge Karl XII ble sterkt skadet i opptakten til slaget, og kunne dermed ikke lede de svenske troppene selv i den avgjørende kampen. I slaget ved Poltava, som ligger i dagens Ukraina, vant russerne en klar seier. Mange historikere mener dette var vendepunktet for begge land som stormakter:^{[trenger referanse]} For Sverige gikk det nedover, mens Russland markerte seg som den kommende stormakten i Nord-Europa.

Særlig medførte det store svenske styrketapet på rundt 12 500 mann i kapitulasjonen ved Perevolotsjna noen dager etter slaget en alvorlig svekkelse av den svenske militære slagkraften.

Slaget vid Poltava var ett fältslag som utkämpades vid staden Poltava i dagens Ukraina den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska). Det var den största och mest avgörande drabbningen under stora nordiska kriget och stod mellan en svensk armé under befäl av fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I.

Under loppet av sex år i krigets inledande skede hade kung Karl XII och stormaktsriket Sverige besegrat nästan samtliga deltagare i anfallsförbundet mot riket, som inledningsvis bestod av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Det senare under tsar Peter I:s styre var den enda deltagaren som fortfarande var obesegrad. Karl XII valde därför att under hösten 1707 invadera Ryssland och marschera mot Moskva med en stor svensk armé. Fälttåget komplicerades dock av hårda väderförhållanden och av att ryssarna tillämpade den brända jordens taktik och gjorde överraskningsanfall, vilket tvingade Karl XII att avbryta sin marsch mot Moskva och i stället marschera söderut för att med hjälp av zaporizjakosackernas ledare Ivan Mazepa etablera goda vinterkvarter i Lillryssland.

Fram mot våren 1709 inledde Karl XII en mycket kostsam belägring av den befästa staden Poltava på den västra sidan av floden Vorskla. För att undsätta staden korsade Peter I, med en stor rysk armé, floden till den svenska sidan i mitten av juni. Den 17 juni insjuknade Karl XII till följd av en skottskada i foten och överlämnade befälet över den karolinska armén till Carl Gustaf Rehnskiöld. Trots sin skada ville Karl XII inte försumma ett tillfälle att ta upp striden med tsaren och beordrade att armén skulle gå till anfall den 28 juni. På grund av dålig rekognoscering och oordning i befälsföringen under anfallet blev konsekvenserna att omkring en tredjedel av den svenska huvudstyrkan förlorades före den avgörande drabbningen mot den ryska huvudstyrkan. Den svenska huvudstyrkan förintades och Karl XII retirerade med resten av sin armé söderut till floden Dnepr som kungen, Mazepa samt ett par tusen svenskar och kosacker korsade för att undkomma ryssarna och etablera sig i Osmanska riket. Resten av den karolinska armén tvingades att kapitulera inför den ryska övermakten vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709.

Slaget vid Poltava, liksom den påföljande kapitulationen, slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev den största militära katastrofen i Sveriges historia. Det markerade en vändpunkt i krigets fortsättning till förmån för anfallsförbundet mot Sverige, vilket till följd av slaget återuppväcktes och med förnyad kraft anföll det försvagade svenska riket på flera fronter. Slaget kom därmed att symbolisera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, en position som efter kriget övertogs av kejsardömet Ryssland. Slaget är därför av avgörande betydelse i såväl Sveriges som Rysslands och Ukrainas historia.