alba

The alb (from the Latin albus, meaning "white") is one of the liturgical vestments of Western Christianity. It is an ample white garment coming down to the ankles and is usually girdled with a cincture (a type of belt, sometimes of rope similar to the type used with a monastic habit, such as by Franciscans and Capuchins). It resembles the long, white linen tunic used by ancient Romans.

As a simple derivative of ordinary first-century clothing, the alb was adopted very early by Christians, and especially by the clergy for the Eucharistic liturgy. In early-medieval Europe secular clergy also normally wore the alb in non-liturgical contexts.

Nowadays, the alb is the common vestment for all ministers, both clerics and laypersons (acolytes and lectors), at Mass. It is worn over the cassock, but underneath any other special vestments, such as the stole, dalmatic or chasuble. If the alb does not completely cover the collar, an amice is often worn underneath the alb. Shortening of the alb has given rise to the surplice, and to its cousin the rochet, worn by canons and bishops. Following the Council of Trent (1545-1563), post-Tridentine albs often featured liturgical lace. Since then, this detail has fallen out of style, except in parts of the Anglo-Catholic movement and in some very traditional Arab Catholic parishes.

The alb corresponds to the Eastern Orthodox sticharion.

Alba (ladina keeles albus – 'valge') on kandadeni ulatuv kitsaste käistega pikk valge rüü, jumalateenistusel teenijate põhiline liturgiarõivas, mida kantakse alusrüüna. Ka valget ristimisrüüd võidakse nimetada selle sõnaga.

Alba eli messupaita on jumalanpalveluspuvuista yksinkertaisin. Alba on lännen kirkossa papin liturginen perusvaate, väriltään valkoinen (lat. alba = valkoinen) joka symboloi puhtautta. Alban kanssa käytetään vyötä, ja se on kapeahihainen. Perinteisesti papit käyttävät albaa messussa kuoripaidan sijasta.

800-luvulta peräisin oleva kirkkosääntö rajoitti alban käytön koskemaan vain messussa palvelevia pappeja. Sitä ennen albaa käyttivät kaikki messussa läsnä olevat papit.

Sjå òg Alba (fleirtyding)

Ein alba (frå latin 'kvit') er ei fotsid, kvit messeskjorte (kappe) som liturgen brukar når han forrettar gudsteneste.

Halsopning, ermvidde, ryggfoldar og stoff for albaer brukte av prestar i Den norske kyrkja er fastsett ved kongeleg resolusjon 30. mai 1980. Prestevikar, kateket og diakon brukar alba med trekantforma krage, stor ermvidde og ryggfoldar. Andre lekmenner kan bruke ein enkel kvit kappe.

Albaen har opphav frå antikken og tek opp igjen kjortelen frå oldkyrkja. Den «økumeniske albaen» som vert bruka i Den norske kyrkja, vart utvikla på 1950-1960 talet av katolske kunsthandverkarar sørover i Europa.

Den tradisjonelle romersk-katolske drakta som vart bruka i Danmark-Noreg før reformasjonen, vert enno bruka i Sverige og Finland.

Alba (latinets ord för den vita) eller mässkjorta är ett liturgiskt plagg i form av en vit skjorta av linne. Alban är fotsid, mycket vid och har långa, trånga ärmar. Den var ursprungligen en gammalkyrklig dopdräkt och plagget symboliserar renheten (se Uppenbarelseboken 7:14).

Alban är strikt sett akolutens plagg.

Alban har sitt ursprung i antikens tunika. Dess utseende har varierat mycket genom århundradena, under slutet av medeltiden gjordes den vid nedtill genom insatta sidokilar, som ibland rynkades. Inom Svenska kyrkan borttogs under 1600-talet kilarna och all vidd inrynkades vid halslinningen i samband med att halslinet bortlades, och plagget försågs med en nedliggande krage. Från medeltiden pryddes albans nedre fåll fram och bak med avlångt fyrkantiga tyg- eller broderigarneringar, vanligen färglagda. Dessa bortlades då man under 1700- och 1800-talet införde att allt rikare bruk av spetsar som kantning nedtill på ärmar och krage.

Ovanpå alban bär prästen under mässan såväl stola och manipel (i äldre latinsk rit) som mässhake. Utom manipeln bär diakonen å sin sida stolan snedställd och eventuellt dalmatikan (alt. den vikta mässhaken eller den breda stolan). Subdiakonen bär ovanpå alban endast manipeln och tunikan (alternativt den vikta mässhaken). Som krage kan amictus bäras.

Halslin eller amictus är ett tillbehör till den liturgiska klädnaden alba. Halslinet tas på innan man tar på alban och fälls ner som en krage över denna. Den symboliserar "frälsningens hjälm" (1 Thess. 5:8).