tunic

Tuunika (ladina keeles tunica) oli roomlaste rõivaese. See oli lihtne käeavadega üle pea tõmmatav särk, mis tõmmati vööga keskelt kokku; tuunika ulatus tavaliselt põlvini. Sageli kanti seda tooga all. Tuunikat kandsid nii mehed kui ka naised.

• tunica angusticlavia
• tunica laticlavia
• tunica palmata
• tunica recta
• tunica russa

Tuunika oli mõlema soo tavaline riietus ka keskaja jooksul Bütsantsis, aga samuti mujal Euroopas. Varruka pikkus varieerus ja tuunika võis ulatuda ka kuni pahkluudeni. Kõrgema klassi inimeste tuunikad olid tihti pikemad ja rikkalikult kaunistatud, jäädes siiski peamiselt alusrõivaks. Materjalina kasutati põhiliselt villa ja linast, jõukamad kandsid ka siidi.

Tänapäeval nimetatakse tuunikaks ka vabalt langeva lõikega ja varrukatega pikka pluusi, mida kannavad harilikult naised.

Tunika (lat. tunica) on pitkän paidan tyylinen roomalainen vaatekappale, joka vastasi kreikkalaisten kitonia. Sitä käytettiin kotona ja työssä sekä aluspukuna stoolan ja toogan alla. Roomassa tunikan pituus, mahdollinen raidoitus tai koristelu ilmaisi käyttäjän yhteiskunnallista asemaa. Sotilaat, työläiset ja orjat käyttivät yleensä hiukan polven yläpuolelle ulottuvaa tunikaa, ylempiarvoiset taas nilkkapituista vaatetta.^lähde?

Nykyisin tunikalla tarkoitetaan yleensä naisten käyttämää mekkomaista pitkää paitaa.

Tunika (latin tunica) er fleire typar kjortel- eller trøyeliknande plagg av varierande lengd frå skuldrene til ein stad mellom hoftene og anklane. Namnet kjem frå romersk tunica, eit kvardags- eller underplagg som blei brukt av både kvinner og særleg menn og var vidareutvikla frå grekarane sin khiton. Plagget blei brukt av både frie borgarar og ikkje-borgarar og av folk i byar og på landsbygda. Byborgarane pleidde likevel å bera ein toga over tunikaen, særleg ved formelle høve.

Tunikaen var det viktigaste plagget i den mannlege klesdrakten i den gresk-romerske kulturen. Han var laga av to stykke ufarga ull som var sydde saman på sidene og ved skuldrene. Plagget dekte overkroppen, magen og underlivet, og beina ned til knehøgd. Det var opningar for armane på kvar side øvst. Tunikaer blei gjerne brukt utan beinplagg.

Moderne tunikaer er hoftelange trøyer eller skjorter som blir brukt hengande over bukser eller kjolar, som oftast av kvinner. Tunikaer blir òg ofte brukte som strandplagg over badedrakter og bikiniar.

En tunika (latin: tunica) er flere typer kjortel- eller trøyeliknende plagg av varierende lengde fra skuldrene til et sted mellom hoftene og anklene. Navnet er hentet fra romernes tunica, et hverdags- eller underplagg som ble båret av både kvinner og særlig menn og var videreutviklet fra grekernes khiton. Plagget ble brukt av både frie borgere og ikke-borgere, folk i byer og på landsbygda. Byborgerne pleide imidlertid å bære en toga over tunikaen, særlig ved formelle anledninger.

Tunikaen var det viktigste plagget i den mannlige klesdrakten i den gresk-romerske sivilisasjon. Den var laget av to stykker ufarget ull sydd sammen på sidene og skuldre. Plagget dekket overkroppen, magen og underlivet, og bena ned til kneshøyde. Det var åpninger for armene på hver side øverst. De ble gjerne båret uten beinplagg.

Moderne tunikaer er hoftelange trøyer eller skjorter som bæres hengende over bukser eller kjoler, oftest av kvinner. Tunikaer blir også ofte brukt som strandplagg over badedrakter og bikinier.

Tunika är en försvenskning av det latinska tunica (ärmlöst underplagg) och avser ett relativt enkelt profant eller liturgiskt livplagg.

1. Den profana tunikan användes främst av romerska män, oftast utan benplagg. Begreppet levde vidare i medeltidslatinet och motsvarade i svenskt språkbruk då närmast en kjortel. En nutida tunika är en oftast rumplång tröja eller skjorta som vanligen bärs hängande utanpå byxor eller kjol, oftast av kvinnor. Tunikan kan också användas som strandplagg ovanpå baddräkten eller bikinin.
2. Liturgiskt plagg som bärs av subdiakonen i gudstjänsten. En enklare forma av dalmatika. Har aldrig använts av Svenska kyrkan och har förlorat sin funktion i romersk-katolska kyrkan sedan subdiakonämbetet avskaffades 1971.