Kirunagruvan är en järngruva i berget Kiirunavaara i Kiruna kommun. Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag (LKAB) har brutit järnmalm där sedan början av 1900-talet.
De första fyndigheterna i gruvan hittades omkring 1600-talets mitt. 1696 omnämns Kiirunavaara och Luossavaara för första gången.
Först 1736 genomfördes en ordentlig undersökning av bergen. Malmkroppen sträcker sig tvärs genom berget, varför en stor del av det ursprungliga berget är bortforslat.
På 1950-talet blev gropen för stor och kanterna för branta för att dagbrottsbrytningen fortsatt skulle kunna vara möjlig. År 1962 hade denna metod helt övergivits, och övergått till underjordsbrytning.
2004 upptäcktes att de sprickor som bildats vid sprängningarna i gruvan började närma sig Kiruna, varpå det bestämdes det att hela staden skulle flyttas.[sv]
Stålindustrin Klosterverken var en del av Klosters bruk beläget i bruksorten Långshyttan i Hedemora kommun. De äldsta beläggen för ortens existens härstammar från 1427. Det kan redan under 1400-talet ha funnits en hytta på platsen.
På 1500-talet anlades hammarsmedjor längs ån. Två hyttor var i bruk parallellt i Långshyttan under en stor del av 1600-talet. En av lades dock ned på 1670-talet. Långshyttan i Husby socken kom att bli en del i Klosters bruks ägo från och med 1859. 1861 lades den gamla bergsmanshyttan ned och en ny hytta startades, som under en lång tid var den största i Sverige. Samma år anlade man också ett bessemerverk.
Under 1800-talet började man att använda en mer modern typ av masugn. Bruket i Långshyttan var banbrytare när det gäller arbetet med denna. Även inom tillverkning av rostfritt stål var man framstående. Moderniseringen som här skedde under 1800-talet ledde till att arbetarna blev fler och orten utökades.
Christopher Polhems Stjärnsunds bruk köptes 1871 och samlades tillsammans med all annan järnhantering i Husby socken under aktiebolaget Klosters AB. Efter detta skedde flertalet ut- och ombyggnationer. Vid slutet av seklet kom även en järnväg att anläggas hit.
Trots en rad framgångar drabbades Klosters AB av några svåra år ekonomiskt. Detta ledde till att bolaget 1927 blev införlivat i Fagerstakoncernen, såsom Klosterverken. 1948 upphörde produktionen av tackjärn vid Långshyttan, varpå hyttan lades ned. Bara några år tidigare hade Stjärnsunds bruk stängts ned. Därför stod Långshyttan ensamt under namnet Klosterverken. Under 1900-talets andra hälft kom fler delar av koncernen att läggas ned, följt av ett antal ägarskiften. Från 2014 finns inte längre någon verksamhet kvar vid Långshyttan.[sv]
Laxå Bruk bildades 1643 av Anders Boij och Anders Nilsson. De ville framställa järn av Tivedens malm, skog och vattentillgångar. Boij och Nilsson fick den 11 december 1643 sex års frihet från hammarskatten genom ett privilegiebrev från Axel Oxenstierna – formellt sett från Drottning Kristina. Detta var nämligen utfärdat ett år innan hon blev regent.
Fyra år efter att verksamheten startat, dog Anders Nilsson. Boij köpte änkans andel och fortsatte ensam att expandera verksamheten. 1668 gick även Boij bort, varefter hans son Anton Boij tog över företaget. 1676 adlades Anton till von Boij av Karl XI på grund av den framgångsrika utvecklingen av bruket. Bruksorten genomgick omfattande expansioner under von Boij ledning. Han köpte även Lilla Lassåna och utvecklade jordbruket däromkring. Allt detta skulle leda till att han ekonomiskt var näst intill ruinerad. Fram till 1872 ägdes bruket av flera namnkunniga släkter inom den svenska industrin. 1872 bildades så Laxå Bruks AB, ägare var släkterna Cassel och Bohnstedt. År 1900 övertog Carl Sahlin aktieinnehavet, samma år som han tillträdde som disponent över bruket.
Järnframställning hade hela tiden varit den huvudsakliga produktionen. Men under 1900-talet övergick man till att framställa stålsand och stenbaserad mineralull.
2005 gick Laxå Bruk i konkurs på grund av dålig lönsamhet. Företagsgruppen Laxab köpte då bruket. Formpressning av mineralull samt fibrer för asfaltering är några av de produktionsområden som bruket idag ägnar sig åt.[sv]
Järnbruk vid Gavleån i Mackmyra, Gästrikland med verksamhet från 1500-talet och privilegier från 1659. Järnbruket upphörde 1877 då smidesverksamheten flyttades över till Forsbacka.[sv]
OBS! KulturNav er ikke fullt støttet av din nettleser. For korrekt funksjonalitet anbefales nyere Chrome, Firefox, Safari eller Internet Explorer 10 eller senere.
I arbeid...