< Blankvapen [sv]
En faskinkniv är en stor och tung kniv som kan användas både som huggvapen och som huggverktyg. Bladets utformning gör att tyngdpunkten hamnar långt fram vilket ger tyngd i huggen.
Namnet kommer av att kniven användes för att hugga ris till så kallade faskiner, men det var också ett effektivt närstridsvapen. Faskinkniven ersatte huggare som sidovapen för infanteriet och användes flitigt under hela senare hälften av 1800-talet innan den ersattes med bajonetten till gevär m/96 när det togs i tjänst.[sv]
< Blankvapen [sv]
Hirschfängare, från tyskans Hirschfänger, hjortfångare, är ett kort blankvapen med vilket ett större villebråd avfångas av jägaren.
Vapnet är en utvecklingsform av jaktsvärdet som tidigare användes bland annat vid vildsvinsjakt. Den är närmast att jämföra en kraftigt förlängd kniv med en vanligtvis 50-60 centimeter lång klinga.
Hirschfängaren fick mot slutet av 1600-talet användning som militärt sidovapen vid artilleriet i den svenska hären och utnyttjades bland annat vid tillverkning av faskiner. Vapentypen övertogs senare av infanteriets trumslagare och pipare och fanns kvar hos musikpersonalen till 1774 då den utbyttes mot huggare.[sv]
< Blankvapen [sv]
Huggare är ett blankvapen med kort klinga som närmast kan jämföras med en kort sabel. Huggaren infördes i de flesta av Europas arméer under första hälften av 1700-talet på grund av användandet av ny stridstaktik där värjorna ersattes av musköter och bajonetter. Infanteriet i Preussen utrustades med huggare redan 1715.
Trots att infanteriet i den svenska hären hade blivit utrustad med musköter med bajonett under första delen av 1700-talet behölls värjan i oförändrat skick som reglementerat sidovapen fram till 1748 då man fastställde en modell för ett nytt sidogevär. Vapnet var dock egentligen inte avsett för strid. I en promemoria 1746 av tronföljaren Adolf Fredrik sägs bland annat att värjorna hindrade och försvårade nästan alla rörelser och att de kunde göras kortare och lättare och mer hanterbara för att hugga faskiner, kalhugga gärdesgårdar och häckar med mera som kunde hindra soldaterna under ett anfall. Med den motiveringen gjordes ett nytt vapen med krokig klinga, fästet var av mässing med gjuten räfflad kavel och hela längden var 75 centimeter samt vägde 0,76 kilogram. Den kallades huggare m/1748.
Huggare m/1748 och m/1757 infördes vid infanteriet och ersatte då värjan som sidogevär för manskap och underofficerare. Huggare infördes senare även vid artilleriet med m/1748 och artillerihuggare m/1748-1795.
Under 1800-talet försvann huggaren nästan helt vid armén och fanns bara kvar hos sjukvårdstrupper och andra "icke stridande" till början av 1900-talet.
Även inom flottan användes huggare av flera modeller, en känd modell är änterhuggare m/1851. Huggarna fanns kvar inom flottan in på 1900-talet.[sv]
< Blankvapen [sv]
Pallasch är ett blankvapen avsett för i första hand det tunga kavalleriet. Pallaschens klinga är ungefär 1 m lång samt rak och försedd med sabelfäste. Vapnet användes både för hugg och stickande. Pallaschen liksom även sabeln började i mitten av 1700-talet ersätta de gamla värjtyperna hos de europeiska arméerna.[sv]
< Blankvapen [sv]
Sabel är ett blankvapen (huggvapen), från början med krökt, oftast eneggad klinga och asymmetriskt fäste. På flera sabelmodeller är parerstången utvecklad till en skålformig parerplåt som täcker en stor del av handen. Sabel har sedan 1800-talet i Sverige varit en gemensam benämning på alla i militärt bruk varande längre sidovapen, vare sig dessa har krökt eller rak klinga.[sv]
< Blankvapen [sv]
Ett svärd är ett handvapen avsett för att sticka och/eller hugga med.[sv]
< Blankvapen [sv]
Värja är ett egentligen ämnat för stöt och som sidogevär buret blankt vapen med lång och smal, en- eller flereggad klinga.
Värjan användes på 1800-talet och i början av 1900-talet mindre som försvars- eller anfallsvapen än som befäls- och prydnadstecken. Värjan tillhörde särskilt ämbets- och tjänstemännens uniformer (se dräktvärja). Kraftigare värjor, främst lämpade för hugg kallas huggvärjor, medan stötvärjorna är lättare värjor med tunn klinga, exempelvis rapiren.
Som stötvapen är värjan två- eller treeggad, som huggvapen en- eller tvåeggad. Den skiljer sig från sabeln dels genom flera eggar dels genom den raka, nära en meter långa klingan. Värjan bäres vid vänstra höften i en beslagen läderslida, som hänger i ett band (värj- eller axelgehäng) på högra axeln eller i en livrem eller i ett vanligt koppel.
Vapentypen härstammar från medeltidens tunga svärd. "Värjan är alltid ett enhandsvapen och har oftast smidig klinga samt ett fäste med i olika grad och på olika sätt utvecklad pareranordning. Från svärdet skiljer sig värjan dessutom genom sina smäckrare proportioner.
Redan under 1500-talet användes värja av rytteriet inom hela Europa samt ofta även av pikenerarna och musketörerna. Efter turkarnas, ungrarnas och polackernas framträngande utbyttes den dock småningom mot den till hugg lämpligare, mer eller mindre krökta sabeln. Vid några preussiska kyrassiner-regementen fanns den kvar under namnet pallasch.
I den svenska armén, liksom i andra länders arméer, blev värjan under 1600-talet det förhärskande sidovapnet. För rytteriet var värjans klinga längre än för fotfolket. Under tidigare delen av Karl XI:s tid tillverkades mängder av soldatsvärd, som nu började kallas för soldatvärjor. I samband med indelningsverkets genomförande utfärdades noggranna bestämmelser beträffande arméns sidovapen och under 1680-talet syns alla svenska regementen ha blivit utrustade med nya värjor
På 1670-talet fanns det olika värjtyper av vilka man kan urskilja dels en drabant- eller kavallerivärja som begagnades av både befäl och manskap, dels en kommender- eller infanteriofficersvärja som uteslutande var ett befälsvapen. Dessutom fanns för regements- och överofficerarna kommendervärjor som antas ha använts endast som paradvärjor. Redan år 1680 fanns det troligen en fastställd modell såväl på kavallerivärjor som på infanterivärjor. Bland de värjtyper som fastställdes 1685 fanns en manskapsvärja för infanteriet som kallades kommissvärja.
Med åren tillkom inom armén värjor av olika typer och modeller, men under större delen av 1700-talet höll sig de karolinska typerna på sidovapen så gott som oförändrade. Kommissvärjor m/1685 fördes av infanteriet ända till 1758.
Den gamla typen av värjor började i mitten av 1700-talet trängas ut ur de europeiska armeéerna av pallascher och sablar.
Den militära värjan fortlevde i civilt bruk som dräktvärja. Hov- och ämbetsvärjan var ett värdighetsattribut och ett konstnärligt utsmyckat tillbehör till dräkten. Dräktvärjan begagnades även ofta som duellvapen.[sv]