Svärd [sv]

A sword is an edged, bladed weapon intended for manual cutting or thrusting. Its blade, longer than a knife or dagger, is attached to a hilt and can be straight or curved. A thrusting sword tends to have a straighter blade with a pointed tip. A slashing sword is more likely to be curved and to have a sharpened cutting edge on one or both sides of the blade. Many swords are designed for both thrusting and slashing. The precise definition of a sword varies by historical epoch and geographic region.

Historically, the sword developed in the Bronze Age, evolving from the dagger; the earliest specimens date to about 1600 BC. The later Iron Age sword remained fairly short and without a crossguard. The spatha, as it developed in the Late Roman army, became the predecessor of the European sword of the Middle Ages, at first adopted as the Migration Period sword, and only in the High Middle Ages, developed into the classical arming sword with crossguard. The word sword continues the Old English, sweord.

The use of a sword is known as swordsmanship or, in a modern context, as fencing. In the early modern period, western sword design diverged into two forms, the thrusting swords and the sabres.

Thrusting swords such as the rapier and eventually the smallsword were designed to impale their targets quickly and inflict deep stab wounds. Their long and straight yet light and well balanced design made them highly maneuverable and deadly in a duel but fairly ineffective when used in a slashing or chopping motion. A well aimed lunge and thrust could end a fight in seconds with just the sword's point, leading to the development of a fighting style which closely resembles modern fencing.

Slashing swords such as the sabre and similar blades such as the cutlass were built more heavily and were more typically used in warfare. Built for slashing and chopping at multiple enemies, often from horseback, the sabre's long curved blade and slightly forward weight balance gave it a deadly character all its own on the battlefield. Most sabres also had sharp points and double-edged blades, making them capable of piercing soldier after soldier in a cavalry charge. Sabres continued to see battlefield use until the early 20th century. The US Navy M1917 Cutlass used in World War I, was kept in their armory well into World War II and many Marines were issued a variant called the M1941 Cutlass as a makeshift jungle machete during the Pacific War.

Non-European weapons classified as swords include single-edged weapons such as the Middle Eastern scimitar, the Chinese dao and the related Japanese katana. The Chinese jiàn 剑 is an example of a non-European double-edged sword, like the European models derived from the double-edged Iron Age sword.

Mõõk on ühe- või mitmeteraline löögi- ja torkerelv, mida kasutati tavaliselt lähivõitluses. Tänapäeval on mõõgad kasutusel enamasti tseremoniaal-, taaskehastus- ja sportrelvadena. Sõltuvalt mõõga kujust ja teritatud osa paiknemisest on neid kasutatud kas torkamiseks või raiumiseks, seepärast kõneldakse torke- ja raiemõõkadest; mõni mõõgatüüp sobib mõlemaks. Eestist leitud vanim mõõk on nn halstadi kultuuri pronksmõõk, valmistatud umbes 800 aastat eKr.

Miekka on lähitaisteluun tarkoitettu ase, joka koostuu kahvasta (eli ponnesta, kouraimesta ja väistimestä) ja säilästä (miekan terän ja ruodon muodostama kokonaisuus, johon ei ole kiinnitetty mitään lisäosia). Miekkoja on hyvin monentyyppisiä: isommat, raskaammat miekat ovat kahden käden miekkoja, kun taas pienempiä voi käyttää yhdellä kädellä. Miekan terä on yleensä 30–120 senttimetriä pitkä ja usein kaksiteräinen (teroitettu molemmilta reunoiltaan). Miekka valmistetaan yleensä teräksestä, varhaisemmat valmistettiin pronssista. On ollut myös kivestä ja puusta tehtyjä lyömäaseita, jotka ovat muistuttaneet miekkoja. Esimerkki tästä olivat obsidiaanikiven palasista ja puuvarresta valmistettu maquahuitl ja macana, joita käyttivät lähinnä asteekkisoturit sekä joissain tapauksissa myös muut eteläamerikkalaiset alkuperäiskansojen heimot.

Miekkaa käytetään joko pistoaseena, lyömäaseena tai molempina miekkatyypistä riippuen.

Sverd (frå norrønt sverð, frå protoindoeuropeisk swer- 'å skade, å såre') er eit handvåpen for å hogge, kutte og stikke med. Det er samansett av eit hjalt for å halde i og eit langt blad av metall, til vanleg med egg på begge sider av bladet. Måten sverdet har vore handsama på har ikkje endra seg mykje, men teknikkar har variert mellom kulturar og tidsperiodar som resultat av ulikskap i utforminga på bladet og formålet med sverdet. Frå mytologi, litteratur, og historie finn vi sverdnamn som reflekterer den høge prestisjen som mange av desse våpna har hatt.

Ett svärd är ett handvapen avsett för att sticka och/eller hugga med.

Svärdens utformning skiljer sig åt, och är anpassade till den tid och tekniska och kulturella utveckling som de härstammar från.

Under antiken användes ofta korta enhandssvärd. De romerska legionerna använde gladius som finns i flera varianter och till stor del liknar de svärd som även grekerna använde. De användes för både hugg och stick. Den korta längden tillsammans med det breda bladet och det faktum att de ofta användes i täta formeringar kan tyda på att stick kan han varit något övervägande.

I Europa kan man under medeltiden se en förändring av klingorna från främst huggvapen, till att mer bli stickvapen. Detta skedde i takt med att rustningarna blev vanligare och mer heltäckande senmedeltiden så att det inte längre var lika lätt att hugga mot någon oskyddad kroppsdel. Man tvingades istället att sticka motståndaren i glipor eller svaga punkter i rustningen. I Japan ledde samma utveckling till att spjutet blev den japanske riddarens (samurajens) främsta vapen vid rustad strid^{[källa behövs]}. De japanska svärden fick böjda klingor som var ännu bättre lämpade för hugg och användes främst i strid utan rustning^{[källa behövs]}. Under hela perioden har det dock funnits stora variationer i klinglängder och utformning. I exempelvis Indien fanns svärd som var böjda "åt fel håll" där eggen var på konkava kurvan och spetsen var tung för att få ett bättre moment vid hugg.

Efter att krutvapnens intåg på slagfältet genom bajonetten gav infanteriet ett kombinerat skjut- och närstridsvapen var svärdet främst ett vapen för kavalleriet. Som ett polisvapen fanns svärdet kvar i Sverige (i form av sabeln) in på 1960-talet.

Svärdens symboliska värde har alltid varit starkt, och de har i både västerländsk och exempelvis japansk kultur fungerat som kännetecken för ridderlighet, religiositet och social status. Även under 1900-talet har olika militära enheter delat ut svärd till officerare och som förtjänsttecken, trots att de inte längre används på slagfälten. Delvis har det att göra med svärdets styrkor och svagheter. Svärdet har existerat parallellt med stridsyxor, stridshammare och många andra närstridsvapen. Man valde helt enkelt vapen utifrån vilken motståndare man skulle möta. Kraftigare rustningar gjorde dels att man lade mer och mer vikt vid svärdspetsen och dels att man utvecklade större och tyngre svärd. Många av de bilder som finns på folk i rustning som slåss med svärd avbildar juridiska dueller eller romantiska föreställningar. I sluten formation fungerar dock pikar och spjut betydligt bättre. Piken blev tidigt manskapets vapen medan svärdet blev officerarnas vapen.