Flygplansbeteckning [sv]
S 1 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan. Flygplanet, som var klätt med duk, hade stommar av trä och metall. Flottörer kunde monteras på flygplanet för start och landning på vatten. Beväpningen bestod av två stycken kulsprutor. S 1 var ett spaningsflygplan men användes också som ambulansflygplan.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 100B är ett tvåmotorigt lågvingat turbopropflygplan med plats för fyra personers besättning. Det är en specialutrustad Saab 340 försedd med den flygburna radarn Erieye. Radarmodulerna är monterade i en åtta meter lång antennenhet fäst längs ovansidan av flygplanskroppen. Hela radarutrustningen kan fjärrstyras från marken.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 102B är ett tvåmotorigt jetflygplan som används för signalspaning åt Försvarets radioanstalt, FRA. Under flygplanskroppen finns en utbyggnad som rymmer ett avancerat antennsystem. Utrustningen för signalspaning gör flygplanet tre ton tyngre än standardversionen. Flygplanet är obeväpnat och flygs av personal från flygvapnet, signalspaningsutrustningen sköts av personal från FRA.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 12 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan med flottörer. Flygplanet tillverkades av Heinkel men monterades och modifierades efter leverans till Sverige av Centrala Flygverkstaden Västerås. Det sattes in i neutralitetsvakten längs Sveriges kuster. Flygplanet ansågs ha dåliga egenskaper vid start och landning i hög sjö. S 12 var beväpnat med två kulsprutor.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 14 var ett enmotorigt högvingat flygplan med plats för två personer. Flygplanet kunde flyga mycket långsamt och behövde bara korta start- och landningssträckor. Vingarna kunde vikas in mot flygkroppen vid transporter. De höga landningsställen kunde förses med skidor för landning på snö eller is. S 14 användes för spanings- och sambandsflygning, men också för skolflygning, ambulanstransporter och eldledning samt för transport av flyktingar vid andra världskrigets slut.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 16 var ett tvåmotorigt, midvingat flygplan med fyra personers besättning. Det var inköpt som bombflygplan, men allvarliga konstruktions- och materialfel ledde till haverier och flygförbud. Kvarvarande exemplar modifierades till spaningsflygplan. S 16 var utrustat med spanings- och handkameror och beväpnat med fyra kulsprutor. Flygplanet var tillverkad av flera olika material som till exempel stålrör, trä, duk, faner, glas med mera.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 17 var ett tvåsitsigt, enmotorigt spaningsflygplan som fanns i två versioner; S 17BL (L=land) och S 17BS (S= sjöflygplan). Beväpningen utgjordes av en kulspruta. S 17BL var avsett för samverkan med armén och försett med seriebildkamera. S 17BS var ett marinspaningsflygplan med flottörer för start och landning på vatten. Det var utrustat med en seriebildkamera och i flygplanskroppen fanns luckor för sned- och lodbildsfotografering.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 18A var ett tvåmotorigt spaningsflygplan, helt i metall, avsett för tre personers besättning. Det var B 18A som modifierats till spaningsflygplan. S 18A var utrustat med lodbilds- och noskamera och kunde med hjälp av lysbomber även mörkerfotografera. Flygplanet hade också spaningsradar monterad i en behållare under nosen. Under slutet av 1950-talet användes civila 18A för kartläggning från luften.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 2 var ett tvåsitsig, enmotorigt, lågvingat monoplan. Det hade landningsställ med stora flottörer och klarade öppen sjö mycket bra. S 2 var beväpnat med en kulspruta och användes först av Marinens flygväsende för spaning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Nio exemplar av J 22 modifierades och tjänstgjorde som spaningsflygplanet S 22 under åren 1945 till 1946. Därefter återställdes de till jaktversionen. S 22 försågs med kamerafästen och utrustades med en spaningskamera.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 26 Mustang var ett lågvingat ensitsigt flygplan, ursprungligen jaktflygplan. Tolv exemplar modifierades till spaningsflygplan och utrustades med lodkamera monterad i bakkroppen.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 29C var en obeväpnad spaningsversion av Saab 29 Tunnan. Det var ett ensitsigt, pilvingat jetflygplan med karaktäristiskt rundad kroppsform. Beväpningen slopades och tillgängliga utrymmen vidgades för att ge plats för upp till sju kameror. S 29C hade även en bakomvarningsradar som visade vad som fanns i området bakom flygplanet.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 3 var ett tvåsitsig, enmotorigt, lågvingat monoplan. Det hade landningsställ med stora flottörer och klarade hög sjö bra. Flygplanet var en vidareutveckling av marinspaningsflygplanet Heinkel HE 1 med en starkare Rolls Royce-motor. Beväpningen bestod av en kulspruta.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 31 var ett ensitsigt enmotorigt flygplan med en design hämtad från racerflygplan. Det hade en toppfart på över 700 kilometer i timmen och var flygvapnets snabbaste propellerplan. S 31 var obeväpnat och utrustat med tre kameror, en för snedbildsfotografering och en för fotografering rakt nedåt.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 32C var spaningsversionen av Lansen som var ett tvåsitsigt, enmotorigt, pilvingat jetflygplan med allväderskapacitet. S 32C var obeväpnat och utrustat med sex olika kameror. På balkar under vingarna kunde S 32C bära tolv lysbomber för spaning nattetid. Flygplanet hade också en spaningsradar anpassad för havsövervakning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 35E var spaningsversionen av Draken, ett jetflygplan med smal flygkropp och dubbel deltavinge. Ungefär hälften av flygvapnets S 35E var nytillverkade, resten var J 35D som modifierats. S 35E hade sju kameror och kunde bära utrustning för mörkerspaning. Det var det första spaningsflygplan i flygvapnet som kunde utföra sina uppdrag i överljudsfart på låg höjd.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 4 var en vidareutveckling av Heinkel HE 2. Det var ett tresitsigt, enmotorigt, lågvingat monoplan med stora flottörer. Beväpningen bestod av en kulspruta. S 4 användes före 1926 av Marinens flygväsende för spaning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 5 var ett tresitsigt, enmotorigt monoplan med flottörer. Flygplanskropp, vingar och roder hade stålrörsstommar klädda med duk. Flottörerna bestod av en aluminiumförstärkt, fanérklädd träkonstruktion. Flygplanet fanns i fem olika versioner, fyra av dessa var utrustade med kortvågsradio och vinddriven elgenerator. S 5 har också använts som ambulansflygplan och för kartläggning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 6 var ett tvåsitsig, enmotorigt biplan. Flygplanskroppen hade en stålrörsstomme klädd med duk och aluminium. Vingarna var dukklädda men hade framkanter klädda med fanér. S 6 användes i huvudsak som spaningsflygplan i samverkan med armén men också som skol- och övningsflygplan; för målbogsering och för prov med olika motorer. Beväpningen bestod av en kulspruta.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 7 var ett tvåsitsigt enmotorigt biplan. Flygplanskroppen bestod av en dukklädd stomme av stål- och aluminiumrör. S 7 var ett spaningsflygplan men utprovningar i störtbombfällning visade sig så positiva att flygvapnet beslutade att använda flygplanstypen som bombflygplan istället, då med beteckningen B 4.[sv]
I arbeid...