Flygplansbeteckning [sv]
Sk 11 var ett tvåsitsigt enmotorigt biplan konstruerat för att användas som skolflygplan. Flygplanet var obeväpnat och målat i gult och rött. Efter tiden som skolflygplan användes flygplanstypen som sambandsflygplan ända in mot slutet av 1950-talet.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 12 var ett obeväpnat, enmotorigt biplan avsett som skolflygplan. Den bakre sitsen var elevens plats och den främre, som var utrustad med dubbelkommando, var lärarens. Alla delar av flygplanet var klädda med duk. Flygplanskroppen var uppbyggd av en svetsad stålkonstruktion medan vingarna hade trästommar. Vingar och horisontell stabilisator var orangefärgade.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 14 var ett tvåsitsigt, enmotorigt, lågvingat flygplan som användes i den fortsatta flygutbildningen och kallades skolflygplan typ II. Flygplanskroppen av stålrörsstomme hade avtagbara dukklädda paneler. Den främre sitsen, elevens, var ordinarie förarplats och den bakre kunde förses med blindflygningshuv för övningar i instrumentflygning. För träning inför inflygning på J 21A försågs några få Sk 14 med nosställ och betecknades Sk 14N. Flygplanet var obeväpnat, vingar och horisontell stabilisator var orangefärgade.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 15 fanns i olika versioner och var ett tvåsitsigt, enmotorigt, lågvingat flygplan med orangefärgade vingar. Ett tjugotal var inhyrda civila flygplan och benämndes Sk 15. Det och Sk 15A hade öppna sittbrunnar och hjulförsedda landningsställ. Sk 15B hade täckt förarkabin och inklädda landningsställ. C-versionen hade också täckta landningsställ som dessutom var förberedda för flottörer.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 16 var ett tvåsitsigt, enmotorigt, lågvingat flygplan som användes i den fortsatta flygutbildningen och kallades skolflygplan typ II. Det hade bland annat ställbar propeller, utökad instrumentering samt modern radio- och pejlutrustning. Flygplanet fanns i versionerna Sk 16A till -C. Sk 16A användes också för allmän flygträning samt för väder- och sambandsflygningar.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 2 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan försett med flottörer - ett sjöflygplan. Flygplanskroppen var fanérklädd och vingarna var klädda med duk. Det var utrustat med dubbelkommando. Flygeleven satt i det främre sittrummet och läraren i det bakre. Sk 2 överfördes från Marinens flygväsende till flygvapnet 1926.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 25 var ett enmotorigt, lågvingat flygplan och användes som skolflygplan. Flygplanet hade dubbelkommando och lärare och elev var placerade sida vid sida. Det var tillverkat av en kombination av stålrör och trä, med fanér och duk som ytbeklädnad. Sk 25 hade täckt kabin och landningsstället kunde förses med skidor eller hjul. Vingar och horisontell stabilisator var orangefärgade.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 3 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan avsett som skolflygplan. Före 1926, när det överfördes till flygvapnet, användes det i Marinens flygväsende. Flygplanet hade en fackverkskonstruktion av trä klädd med duk. Det fasta landningsstället kunde förses med hjul eller skidor. På undersidan av undervingarna fanns bågar monterade för att vingspetsarna inte skulle slå i marken vid start och landning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
SK 35 var ett ensitsigt jetflygplan med en smäcker flygkropp och med vingtypen dubbel deltavinge. Ingen skolversion till Saab 35 originaltillverkades, istället konstruerades skolflygplanet SK 35C genom att kombinera bakkroppar till J 35A med nybyggda tvåsitsiga framkroppar. Eleven flyger i framsits och läraren i baksits. För att ge flygläraren god sikt framåt fanns ett periskop monterat ovanpå bakre delen av kabintaket. För att öva på att häva superstall användes SK 35C utrustade med en spinnfallskärm monterad ovanför stjärtkonen.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
SK 37 är den tvåsitsiga skolversionen av Saab 37 Viggen. Det gick inte att öva radarnavigering i SK 37 eftersom modifieringen till skolflygplan innebar att radarn togs bort. Utformningen av kabinutrymmet på SK 37 förändrade flygplanets aerodynamik. Problemet löstes genom att göra stjärtfenan högre än på tidigare versioner. Ett dubbelperiskop var monterat i SK 37 för att underlätta för läraren att se banan vid landning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Skolflygplanet Sk 4 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan. Lärare och elev satt i öppna sittbrunnar. Landningsstället kunde förses med hjul, skidor eller flottörer.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 5 var ett tresitsigt, enmotorigt biplan. Avsikten var att använda det i den grundläggande flygutbildningen för både piloter och flygspanare. Men flygplanet var alldeles för tungt för sin svaga motor och fungerade inte som skolflygplan. Till stor del användes det istället som Arvid Florys (chef för flygskolan F 5) personliga flygplan.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
SK 50 var ett enmotorigt, lågvingat skolflygplan. SK 50B hade plats för tre personer och SK 50C hade plats för fyra. Flygplanet hade en skalkonstruktion av aluminium och infällbart landningsställ som bestod av huvudställ och noshjul. SK 50 var gulmålat med orangefärgade fält på nos och bakkropp.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Skolflygplanet Sk 6 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan. Några exemplar ställdes tidigt av som reservflygplan och två användes som sambandsflygplan. När Sk 6 försvann ur aktiv tjänst i flygvapnet användes kvarvarande exemplar som bombmål.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
SK 60A är ett tvåmotorigt, tvåsitsigt jetflygplan som används som skolflygplan. Lärare och elev sitter sida vid sida i katapultstolar. SK 60B är en attackversion med fästen för raketer eller kapslar för automatkanoner under vingarna. SK 60C har förlängd nos med plats för kameror och skulle användas för fotospaning. D- och E-versionerna är fyrsitsiga transportflygplan och skiljer sig sinsemellan bara i instrumenteringen.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
SK 61A var ett enmotorigt, lågvingat standardskolflygplan med plats för tre personer. Lärare och elev satt sida vid sida och i baksätet fanns plats för en passagerare. SK 61B, som också hade tre sittplatser, kunde bära en robot (Rb 53) monterad på högra vingspetsen. Viggenpiloter övade med SK 61B för att lära sig hantera robotvapnet.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 7 var ett obeväpnat, enmotorigt biplan med plats för lärare och elev. flygvapnets två Sk 7 hade olika motorer och betecknades av leverantören som de Havilland Cirrus Mothé respektive Gipsy Moth. Cirrus Moth kom till flygvapnet efter att ha varit i tjänst vid räddningen av Umberto Nobile, den så kallade Spetsbergsexpeditionen. Det användes aldrig som skolflygplan utan för allmän flygträning och persontransporter.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 8 var ett obeväpnat, enmotorigt biplan med plats för lärare och elev. Flygplanskroppen var tillverkad i en fackverkskonstruktion klädd med duk och fanér. Sk 8 hade ett fast landningsställ med hjul och en sporrfjäder monterad under fenan. flygvapnet hade bara ett exemplar av Sk 8 som efter fullgjord tid eldades upp.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 9 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan avsett som skolflygplan. Flygplanet var målat i gult och rött och hade fast landningsställ med hjul. Dock var versionen Sk 9H försedd med flottörer för start och landning på vatten.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
T 1 var ett tresitsigt, enmotorigt biplan avsett för torpedfällning mot sjömål. Det kom dock aldrig att vara ett torpedflygplan i egentlig mening utan användes huvudsakligen för försök med torpedfällning. Flygplanskroppen hade en stomme av stålrör där framdelen var klädd med aluminiumplåtar och bakdelen var klädd med duk. Vingarna bestod av en dukklädd träkonstruktion och landningsställen kunde förses med hjul eller flottörer.[sv]
I arbeid...