Schooner

Kuunar on 2–7-mastiline pikipurjestusega purjelaevatüüp, mille fokkmast (esimene mast) pole tagumistest pikem.

Kuunarit, mille kõigis mastides on kahvelpurjestus, nimetatakse kahvelkuunariks ehk eesti kõnekeeles ka kaljaseks.

Kuunari on kaksi-, tai useampimastoinen pitkittäistakiloitu purjealus, jonka etummainen masto ei ole pidempi kuin taempi tai taemmat mastot. Etummainen masto eli fokkamasto voi olla osittain varustettu raakapurjeilla. Pitkittäistakila mahdollistaa aluksen käsittelyn pienemmällä miehistöllä kuin raakapurjeilla varustettu vastaavankokoinen alus. Maailman suurin kuunari oli yhdysvaltalainen vuonna 1902 valmistunut Thomas W. Lawson, jossa oli seitsemän mastoa. Pienen miehistön vuoksi purjeiden nostamiseen tarvittiin moottorien apua.

Kahvelikuunari eli hoilo on nimitys alukselle, joka on takiloitu kahveli- ja latvapurjein, ja jossa ei ole lainkaan raakapurjeita.

Brigantiini on kaksimastoinen purjealus, jonka fokkamasto on täystakiloitu. Mikäli aluksen molemmat mastot ovat täystakiloituja on kyseessä priki.

Kuunarilaiva eli kuunariparkki on kolme- tai useampimastoinen alus, jonka keulamasto on varustettu raakapurjeilla ja iso- sekä perämasto(t) kahveli- ja latvapurjeella. Kolmimastokuunarilaivaa kutsutaan myös barkentiiniksi.

Ein skonnert er eit sneseglrigga seglskip med minst to master. Dei tomasta skonnertane skil seg ut frå galeasar ved å ha stormasta som aktermast. Skonnerten som skipstype vart utvikla på 1600-talet. Dei tremasta skonnertane skil seg ut frå briggar og barkar ved stormasta er primært sneseglrigga. Skonnerten kan seiast å representere overgangen frå råsegl til gaffelsegl.

En skonnert kan riggast på ei rekkje ulike vis: Den reint sneseglrigga skonnerten blir kalla slettoppar og har berre gaffelsegl og stagsegl. Slettopparane kunne mot slutten av seglskutetida ha opptil sju master. Toppseglskonnerten er sneseglrigga, men har i tillegg eit skværsegl (råsegl) på fokkemasta, og ofte òg på stormasta. Ein skonnertbrigg eller brigantin har to master, med skværseglrigg på fokkemasta og sneseglrigg på stormasta. Tremasta skonnertar med skværsegl på fokkemasta og sneseglrigg elles blir kalla skonnertbark eller skonnertskip.

Namnet skonnert kjem frå engelsk schoon (smuttstein) — dvs. ‘som glid lett i sjøen’.

Skonnert var en skipstype som ble utviklet fra 1600-tallet. Skonnerten hadde to eller flere master med sneseil. «Skonnert» er egentlig et samlebegrep for flere fartøytyper med hovedvekt på gaffelseil eller sneseil som kunne seile tett opp mot vinden og kunne ha en mindre besetning. Skonnerten med tre eller flere master kaltes skonnertskip i Norge.

Skonert, även kallad skonare, är ett i huvudsak snedsegelriggat fartyg med två eller fler master, med stormasten som andra mast. Benämningen skonert används i första hand om skonare med råsegelriggad fockmast. Bland traditionella fartygstyper är skonarna de bästa seglarna på bidevind och kryss.

Den ursprungliga skonerten var ett mindre tvåmastat fartyg med gaffelsegel på båda masterna, försegel och eventuellt gaffeltoppsegel. Senare har många andra typer förekommit, med varierande riggning och upp till sju master. På nutida skonare kan gaffel- och toppsegel på den aktre masten vara ersatta med ett bermudasegel.

Skonarna utvecklades först i Nederländerna på 1600- och 1700-talen. Namnet är dock från USA, där det första fartyg kallat så lär ha byggts 1713 och där riggen blev mycket vanlig. Skonarriggen är effektiv för bidevind och halvvind (sidovind) och rätt lätthanterad på mindre fartyg. Skonare användes främst i kust-, flod- och insjöfart.

I slutet av 1800-talet, och tills maskindrivna fartyg helt tog över, var tremastade barkentiner och slätskonare vanliga också i östersjö- och nordsjötrafik. Så sent som 1947-1952 byggdes i Finland tiotals (motorförsedda) tremastade skonare som krigsskadestånd till Sovjetunionen, många som skolningsfartyg, men också bermudaskonare för fraktfart.