Mortensson, Ivar (1857 - 1934) [no]

Ivar Julius Mortensson-Egnund (24. juli 1857–16. februar 1934), døypt Ivar Julius Mortensen, var ein norsk folkeminnesamlar, målmann, politikar, forfattar, journalist, teolog, omsetjar og filosof, og ein av dei mest allsidige kulturpersonlegdomane Noreg har hatt.

Ivar Mortensson-Egnund er mest kjend for omsetjingane/gjendiktingane sine av Draumkvædet (1905) og Den eldre Edda (1908), men han gav også ut to samlingar med eigne dikt. Han var ein god ven av og samarbeidspartnar med Arne Garborg. Begge kjempa utrøytteleg for landsmålssaka, og fungerte som språkpolitiske motpolar til riksmålsmannen Bjørnstjerne Bjørnson. Dei støtta parlamentarismen til Johan Sverdrup og partiet Venstre, men vonbrotet over den politiske utviklinga i 1880–1890-åra gav dei anarkistiske sympatiar. Seinare orienterte Mortensson-Egnund seg meir i ei teosofisk/antroposofisk retning. Trass i skiftande ideologisk syn hadde han ei urokkeleg kristentru heile livet, og verka i åra 1909–1918 som prest i Den norske kyrkja.

Ivar Mortensson-Egnund (døpt Ivar Julius Mortensen; født 24. juli 1857 på gården Øya i det gamle gruvesamfunnet Plassen i Lille Elvedal, nå Alvdal; død 16. februar 1934 på gården Einabu i grenda Egnund) var en norsk folkeminnesamler, målmann, politiker, forfatter, teolog og filosof.

Ivar Mortensson-Egnund er mest kjent for sine oversettelser/omdiktninger av Draumkvædet (1905) og Den eldre Edda (1908), men han ga også ut to samlinger med egne dikt. Han var en god venn av og samarbeidspartner med Arne Garborg. Begge kjempet utrettelig for landsmålssaken og fungerte som riksmålsmannen Bjørnstjerne Bjørnsons språkpolitiske motpoler. De støttet Johan Sverdrups parlamentarisme og partiet Venstre, men skuffet over den politiske utviklingen i 1880/90-årene utviklet de anarkistiske sympatier. Senere orienterte Mortensson-Egnund seg mer i en teosofisk og antroposofisk retning. Til tross for sine skiftende overbevisninger beholdt han en kristentro hele livet, og virket i årene 1909–1918 som prest i den norske kirke.

Ivar Julius Mortensson-Egnund, född den 24 juli 1857 i Lille Elvedal, död den 16 februari 1934 i Egnund, var en norsk författare, översättare och präst.

Mortensson slöt sig som student till maalsaken och började skriva i rörelsens huvudorgan Fedraheimen, vars redigering han övertog 1883 och som han ledde i rabulistisk riktning, tills det slutligen 1891 blev "anarkistisk-kommunistiskt". För sina kristliga, av Pjotr Kropotkin påverkade sociala idéer fick han senare avlopp i ett eget organ Fridom, tidsskrift for sjølvstyre og sjølvhjelp (1897–1898).

Mortensson, som tagit teologisk ämbetsexamen 1883, prästvigdes 1909 och var 1910–1918 kyrkoherde, först i Fyresdal, Kristiansands stift och därefter i Løten, Hamars stift. Han var en av sin tids mest framstående författare på nynorsk, som då kallades norskt landsmål. Som lyriker utmärkte sig Mortensson, skriver Karl Vilhelm Hammer i Nordisk Familjebok, "för rik fantasi, religiös känsla och böjelse för mysticism. Hans diktning bär också prägel af fint sinne för språkets rytm och musik, sökande efter säregna uttryck och klangeffekter."

Starkt framträder hans språkkonst i prosadiktsamlingen Or duldo. Draumkvæde (1895), en cykel tankedikter. Sina personliga utvecklingsstämningar uttrycker han i Svall (1898), en samling kåserier. Ett, enligt Hammer, "fullt genomfört och högst egendomligt konstverk med fläkt av primitiv norrön anda, kanske i någon mån inspirerat av R. Wagners musikdramer, är Varg i veum. Soguspel fraa forntidi, 900–1000 (1901), dock ofolkligt genom sitt dunkel".

Skådespel av Mortensson är vidare Hugleik (1902) och Skogtroll (1906). I Runir (1908) har han på vers och prosa utvecklat sin livsåskådning. Som nationalekonom försökte sig Mortensson i en rad avhandlingar om Matløysa i Norig (i tidskriften Syn og Segn, 1895–1896), som pietetsfull biografisk essayist i Arne Garborg. Ein fyretalsmann (1897) och Ivar Aasen. Ein norsk kulturmann (1903), som kulturhistoriker i Bondeskipnad i Norig i eldre tid (1904).

Mortensson var också en framstående översättare av fornnordisk diktning. Edda-kvæde: I. Gudekvæde (1905), II. Kjempekvæde (1908) och sammanfattningen Utvalde Edda-kvæde, tilskipa for skule og heim (1912) bär vittne om detta.