Turuma (av finska Turunmaa, Åboland) var en fartygstyp som ingick i den svenska skärgårdsflottan. Turuman byggdes för sjökrigföring i skärgård och för att kunna ge eldunderstöd vid amfibieoperationer, särskilt i försvar av Åland och Finland, som vid den tiden tillhörde Sverige. Den har i senare litteratur grupperats med andra fartyg, specialbyggda för användning i skärgård under termen skärgårdsfregatt.
I jämförelse med de galärer som på 1700-talet var stommen i skärgårdsförsvaret var turuman mycket tungt beväpnad med runt tio gånger fler tunga kanoner. Den hade något större djupgående än galärer och var långsammare, men hade betydligt bättre skydd för besättningen och var sjövärdigare. Den kunde föras fram antingen med segel eller åror och var mindre och mer manövrerbar än de flesta seglande örlogsfartyg, vilket gjorde den lämplig för operationer i trånga och grunda farvatten.
Mellan 1761 och 1790 byggdes 14–15 fartyg, inklusive Amphion, en modifierad turuma som Gustav III använde både som lustjakt och stabsfartyg. Turuman tillhörde de tyngsta fartygen i skärgårdsflottan och ett flertal av dem tjänstgjorde i Gustav III:s ryska krig 1788–1790. Fartygstypen hade tre master, två däck och var utrustad med 16–19 årpar samt en besättning på 220–266 man. Längden var 35–39 meter, bredden cirka 9 meter och djupgåendet drygt 3 meter. Beväpningen bestod av 24–28 större kanoner och upp till 24 nickhakar för närstrid.
[sv]