Basie, Count (1904 - 1984)

William James "Count" Basie (; August 21, 1904 – April 26, 1984) was an American jazz pianist, organist, bandleader, and composer. In 1935, he formed the Count Basie Orchestra, and in 1936 took them to Chicago for a long engagement and their first recording. He led the group for almost 50 years, creating innovations like the use of two "split" tenor saxophones, emphasizing the rhythm section, riffing with a big band, using arrangers to broaden their sound, and others. Many musicians came to prominence under his direction, including the tenor saxophonists Lester Young and Herschel Evans, the guitarist Freddie Green, trumpeters Buck Clayton and Harry "Sweets" Edison, plunger trombonist Al Grey, and singers Jimmy Rushing, Helen Humes, Thelma Carpenter, and Joe Williams.

Count Basie (õieti William James Basie; 21. august 1904 Red Bank, New Jersey osariik – 26. aprill 1984 Hollywood, Florida osariik) oli USA džässpianist, -organist, -orkestrijuht ja -helilooja.

William "Count" Basie (21. elokuuta 1904 Red Bank, New Jersey – 26. huhtikuuta 1984 Hollywood, Florida) oli yhdysvaltalainen jazzpianisti, -urkuri ja orkesterinjohtaja.

Basie aloitti uransa kiertävän vaudevilleseurueen muusikkona vuonna 1924. Näillä kiertueilla hän tutustui jazzmuusikoihin. Vuonna 1929 hän liittyi Bennie Motenin yhtyeeseen. Ensimmäisen oman yhtyeensä hän perusti vuonna 1934, mutta palasi hetkeksi yhteistyöhön Motenin kanssa. Tämän kuoltua vuonna 1935 hän perusti jälleen oman yhtyeen.

Basie oli yhteistyössä Ella Fitzgeraldin kanssa, ja levyä Ella and Basie! pidetään Fitzgeraldin parhaimpiin kuuluvana. Yhteistyössä Frank Sinatran kanssa syntyivät levyt Sinatra-Basie (1963) ja It Might As Well Be Swing (1964), jotka ovat Sinatran uran huippuja.

Count Basien albumi Atomic Mr. Basie (1957) valittiin mukaan vuonna 2005 julkaistuun englanninkieliseen hakuteokseen 1001 Albums You Must Hear Before You Die.

William «Count» Basie (21. august 1904–26. april 1984) var ein amerikansk jazzmusikar, pianist og orkesterleiar. Basie voks opp i fattige kår, men lærte seg likevel å spele piano. Tidlege førebilete var, i følgje han sjølv, Earl «Fatha» Hines og Thomas «Fats» Waller. I tjueårsalderen fekk han ymse jobbar som stumfilmpianist, vaudevillemusikar og akkompagnatør for ulike bluessongarar. I 1928 fekk han jobben som pianist i Walter Page sitt band Blue Devils, eit band med røtene i Kansas City i Missouri. Der fekk han året etter eit engasjement i Bennie Moten sitt orkester, som han overtok etter Moten sin død i 1935.

Basie skapte ein ny stil i storbandjazzen, som fram til då hadde vore prega av Fletcher Henderson og Duke Ellington sine meir raffinerte arrangement. Basie kunne òg bruke innvikla oppbygning på arrangementa sine, men det meste av musikken baserte seg på enkle tonegangar, såkalla riff, underbygd av ei sterk rytmekjensle. Musikken var òg prega av Basie sitt enkle og spaningsskapande pianospel.

Utanom ein kort pause frå 1950-1952 heldt storbandet det gåande fram til slutten av 1970-talet. Då gjorde Basie si forverrande helse det vanskeleg å halde fram med å turnere.

Mange framståande musikarar bidrog til å oppretthalde orkesteret sitt høge nivå. Ein kan nemne trompetarane Buck Clayton, Harry Edison og Thad Jones, tenorsaksofonistane Lester Young, Hershel Evans, Frank Wess, Frank Foster og Eddie «Lockjaw» Davis, gitaristen Freddie Green og trommeslagaren Jo Jones. Basie sin musikk var sterkt prega av blues, og han fekk med seg songarar som Helen Humes, Jimmy Rushing og Joe Williams.

William "Count" Basie, född 21 augusti 1904 i Red Bank i Monmouth County, New Jersey, död 26 april 1984 i Hollywood, Florida, var en amerikansk jazzmusiker, pianist och orkesterledare.

Basie kom från anspråkslösa förhållanden men lärde sig ändå spela piano i unga år. Som tidiga förebilder för sin högst sparsmakade pianostil har han själv nämnt Earl "Fatha" Hines och Thomas "Fats" Waller. I tjugoårsåldern hade han diverse påhugg som biografpianist, vaudevillemusiker och ackompanjatör åt olika bluessångare. År 1928 städslades han som pianist i Walter Pages Blue Devils, ett band med förankring i Kansas City. Där fick han året därpå engagemang i Bennie Motens orkester och vid Motens död 1935 övertog Basie orkestern.

Det är inte för mycket sagt att Basie och hans orkester skapade en ny stil inom storbandsjazzen, som fram till dess hade präglats av Fletcher Hendersons och Duke Ellingtons raffinerade arrangemang. Även Basie kunde använda sig av en intrikat uppbyggnad, men den musik hans orkester spelade grundade sig gärna på enkla tonslingor, så kallade riff, som framfördes med pregnans och underbyggda av starka rytmiska element. Oftast interfolierades de också av Basies eget spänningsskapande, minimalistiska pianospel.

Med ett kort uppehåll 1950–1952 existerade orkestern fram till slutet av 1970-talet, då Basies tilltagande ohälsa omöjliggjorde vidare turnéer. Många enastående och betydelsefulla jazzmusiker bidrog genom åren till orkesterns höga klass. Man kan nämna trumpetarna Buck Clayton, Harry Edison och Thad Jones, tenorsaxofonisterna Lester Young, Hershel Evans, Frank Wess, Frank Foster och Eddie "Lockjaw" Davis, gitarristen Freddie Green och trumslagaren Jo Jones. Basies musik var starkt bluespräglad och under årens lopp sjöng sångare som Helen Humes, Jimmy Rushing och Joe Williams med hans band.

Count Basie uppträdde i Sverige 1954 och 1962 på bland annat Långnäs (Folkets park, Bollnäs) och även 1975 då hans orkester bland annat gav en konsert på Malmö Stadsteater. Orkestern besökte även Liseberg i mitten av juli 1976.

Count Basie har även komponerat ”Whirly-Bird” från albumet ”The Atomic Mr Basie” (1957) som - del av under många år - fungerar/-ade som vinjett till Tekniskt magasin på TV.