Flygplansbeteckning [sv]
S 9H var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan med flottörer. Det var utrustat med fästpunkter för katapultstart för att kunna starta från flygplanskryssaren Gotland. Flygplanskroppen bestod av en dukklädd stål- och aluminiumrörskonstruktion. Vingarna kunde fällas bakåt när flygplanet skulle flyttas eller förvaras. Ett av exemplaren utrustades med hjulställ. Beväpningen bestod av två kulsprutor.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Segelflygplanet Se 102 var ett ensitsigt, högvingat monoplan byggt i dukklätt trä och utrustat med dykbromsar. Det hade från början öppen förarplats men för att öka komforten för piloten försågs många exemplar med huv. Flygplanstypen användes som första segelflygplan efter grundutbildningen på G 101. Flygeleven satt ensam utan instruktioner eller stöd från en flyglärare.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Se 103 var ett tvåsitsigt, midvingat segelflygplan som användes i den grundläggande flygutbildningen. Det hade en huv av plexiglas och var utrustat med dubbelkommando. Eleven satt fram och läraren i sitsen bakom.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Segelflygplanet Se 104 var ett ensitsigt, högvingat fribärande monoplan byggt av trä och duk. Det användes för avancerad flygutbildning, allmän flygträning och tävlingsflygning. Vid start användes en kärra (dolly) som blev kvar på marken, landningen genomfördes på flygplanets inbyggda skida. Bakom förarplatsen fanns ett bagageutrymme.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Versionen SF 37 av Saab 37 Viggen skulle ersätta S 35E Draken som renodlat fotospaningsflygplan. Nospartiet innehöll kameror och SF 37 såg därför annorlunda ut jämfört med AJ 37 och SH 37. Flygplanet var utrustat med sju kameror för fotografering både i dagsljus och i mörker. SF 37 hade också en datakamera som automatiskt registrerade tidpunkt och position för de fotograferade målen.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
SH 37 var ett spanings- och havsövervakningsflygplan. Det kunde genomföra radarspaningsuppdrag över havet och längs kusterna dygnet runt. Flygplanet var utrustat med en kraftfull radar avsedd att upptäcka mål på havet; en radarkamera som registrerade radarbilder; en datakamera som bland annat registrerade tidpunkt och position för målen; en avståndskamera för fotografering av föremål på mycket långt håll och tre kameror för mörkerfotografering. En stor del av kamerautrustningen var monterad i kapslar under flygplanet.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
SH 89 var ett tvåmotorigt, högvingat turbopropflygplan med fem personers besättning. Det var obeväpnat och användes för havsövervakning, ubåtsspaning och transporter. Flygplanet var utrustat med en nosmonterad radar, infrarödkamera och hydrofonbojsystem. SH 89 tillhörde marinen men flögs även av förare från flygvapnet.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 1 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan och användes som skolflygplan försett med dubbelkommando. Flygplanstypen köptes till Flygkompaniet och Marinens flygväsende och överfördes till flygvapnet 1926. Sk 1 var gulmålat.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 10 var ett enmotorigt biplan avsett som skolflygplan med plats för lärare och elev. Flygplanskroppen och vingarna var kläda med duk och vingarnas framkanter med fanér. Skidor kunde monteras på landningsstället för start och landning på snö och is. Flygplanet var obeväpnat.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 11 var ett tvåsitsigt enmotorigt biplan konstruerat för att användas som skolflygplan. Flygplanet var obeväpnat och målat i gult och rött. Efter tiden som skolflygplan användes flygplanstypen som sambandsflygplan ända in mot slutet av 1950-talet.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 12 var ett obeväpnat, enmotorigt biplan avsett som skolflygplan. Den bakre sitsen var elevens plats och den främre, som var utrustad med dubbelkommando, var lärarens. Alla delar av flygplanet var klädda med duk. Flygplanskroppen var uppbyggd av en svetsad stålkonstruktion medan vingarna hade trästommar. Vingar och horisontell stabilisator var orangefärgade.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 14 var ett tvåsitsigt, enmotorigt, lågvingat flygplan som användes i den fortsatta flygutbildningen och kallades skolflygplan typ II. Flygplanskroppen av stålrörsstomme hade avtagbara dukklädda paneler. Den främre sitsen, elevens, var ordinarie förarplats och den bakre kunde förses med blindflygningshuv för övningar i instrumentflygning. För träning inför inflygning på J 21A försågs några få Sk 14 med nosställ och betecknades Sk 14N. Flygplanet var obeväpnat, vingar och horisontell stabilisator var orangefärgade.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 15 fanns i olika versioner och var ett tvåsitsigt, enmotorigt, lågvingat flygplan med orangefärgade vingar. Ett tjugotal var inhyrda civila flygplan och benämndes Sk 15. Det och Sk 15A hade öppna sittbrunnar och hjulförsedda landningsställ. Sk 15B hade täckt förarkabin och inklädda landningsställ. C-versionen hade också täckta landningsställ som dessutom var förberedda för flottörer.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 16 var ett tvåsitsigt, enmotorigt, lågvingat flygplan som användes i den fortsatta flygutbildningen och kallades skolflygplan typ II. Det hade bland annat ställbar propeller, utökad instrumentering samt modern radio- och pejlutrustning. Flygplanet fanns i versionerna Sk 16A till -C. Sk 16A användes också för allmän flygträning samt för väder- och sambandsflygningar.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 2 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan försett med flottörer - ett sjöflygplan. Flygplanskroppen var fanérklädd och vingarna var klädda med duk. Det var utrustat med dubbelkommando. Flygeleven satt i det främre sittrummet och läraren i det bakre. Sk 2 överfördes från Marinens flygväsende till flygvapnet 1926.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 25 var ett enmotorigt, lågvingat flygplan och användes som skolflygplan. Flygplanet hade dubbelkommando och lärare och elev var placerade sida vid sida. Det var tillverkat av en kombination av stålrör och trä, med fanér och duk som ytbeklädnad. Sk 25 hade täckt kabin och landningsstället kunde förses med skidor eller hjul. Vingar och horisontell stabilisator var orangefärgade.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Sk 3 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan avsett som skolflygplan. Före 1926, när det överfördes till flygvapnet, användes det i Marinens flygväsende. Flygplanet hade en fackverkskonstruktion av trä klädd med duk. Det fasta landningsstället kunde förses med hjul eller skidor. På undersidan av undervingarna fanns bågar monterade för att vingspetsarna inte skulle slå i marken vid start och landning.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
SK 35 var ett ensitsigt jetflygplan med en smäcker flygkropp och med vingtypen dubbel deltavinge. Ingen skolversion till Saab 35 originaltillverkades, istället konstruerades skolflygplanet SK 35C genom att kombinera bakkroppar till J 35A med nybyggda tvåsitsiga framkroppar. Eleven flyger i framsits och läraren i baksits. För att ge flygläraren god sikt framåt fanns ett periskop monterat ovanpå bakre delen av kabintaket. För att öva på att häva superstall användes SK 35C utrustade med en spinnfallskärm monterad ovanför stjärtkonen.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
SK 37 är den tvåsitsiga skolversionen av Saab 37 Viggen. Det gick inte att öva radarnavigering i SK 37 eftersom modifieringen till skolflygplan innebar att radarn togs bort. Utformningen av kabinutrymmet på SK 37 förändrade flygplanets aerodynamik. Problemet löstes genom att göra stjärtfenan högre än på tidigare versioner. Ett dubbelperiskop var monterat i SK 37 för att underlätta för läraren att se banan vid landning.[sv]
Farkostdesign
Flygplansbeteckning [sv]
Skolflygplanet Sk 4 var ett obeväpnat, tvåsitsigt, enmotorigt biplan. Lärare och elev satt i öppna sittbrunnar. Landningsstället kunde förses med hjul, skidor eller flottörer.[sv]
Farkostdesign