Sarvilakki (pohjoissaameksi ládjogahpir) oli 1800-luvulla saamelaisten naisten käytössä ollut päähine, joka saa nimensä kookkaasta sarven näköisestä muodostaan. Se oli ilmeisesti päivittäisessä käytössä pohjoisimmalla saamelaisalueella ainakin Suomessa ja Norjassa. Lakissa on pitkät korvalliset ja niihin ommeltuina nauhat, jotka kiinnitetään leuan alle. Sarviosa on tehty männystä tai koivusta ja se on päällystetty punaisella verkakankaalla. Lakki on koristeltu kuvionauhoilla.

Lakki jäi pois käytöstä samaan aikaan, kun lestadiolaisuus levisi saamelaisalueille. Ei ole täysin varmaa, miksi naiset eivät sen jälkeen enää pitäneet lakkia, mutta erään teorian mukaan lestadiolaispapit olivat tuominneet sen pirun sarveksi. Suomessa lakki hävisi ensin Käsivarren Lapista, ja Norjassa 1900-luvulla lakki oli jo lähes kokonaan jäänyt pois muodista.

Hornlue, ladjo eller ládju, etter den nordsamiske nemninga ládjogahpir, er ei tradisjonell nordsamisk kvinnelue med ein hornforma topp. Den høgreiste, framoverbøygde kammen er skore til av ein uthola trestamme, plassert på bakhovudet og trekt med fargerikt stoff som lua elles.

Hornluer er kjende frå nordlege delar av Sápmi frå kring år 1700 til 1900. Luetypen var særleg vanleg i austlege delar av Finnmark. Han var òg i bruk i finsk Lappland. Frå 1850-åra fordømde læstadianarane hovudplagget som eit «satans tegn», og lua gjekk ut av bruk i delar av Finnmark i løpet av hundreåret.

Ladjo är en hög samisk kvinnomössa som tidigare användes i Finnmarken och finska Lappland. Den hålls upprätt av en urholkad trästomme som är klädd med tyg och kallas också hornmössa. Mössan fördömdes på 1850-talet av læstadianerna som såg den som djävulens horn och gick därefter mer eller mindre ur bruk.

Ordet ladjo betyder inte trästommen, som heter på nordsamiska fierra. Ladjo betyder bare själva mössan. På finska kallas mössan sarvilakki eller kuumukka^{[källa behövs]}. Den påminner om en frygisk mössa, är klädd med tyg och dekorerad med band och knypplingar. Mössan är fin, men tung och något opraktisk då den lätt fastnar i grenar under slädfärden. Trästommen, som var av björk eller furu, skulle snidas av kvinnan själv och kläs med skinn och tyg. Den var ihålig och hade plats för kvinnans smycken när hon var på resa. Håret satte hon upp i en valk som trycktes in i mössan innan den knöts fast.