Flygplansbeteckning [sv]
J 9 var ett tvåsitsigt, enmotorigt monoplan. Det var beväpnat med två kulsprutor och två automatkanoner. Efter andra världskrigets slut installerades en spaningskamera i mekanikerutrymmet och J 9 kunde användas som spaningsflygplan med beteckningen S 9. På flygplanets högra sida fanns en instigningslucka genom vars stora plexiglasruta exponeringen skedde. J 9 användes också som övnings- och sambandsflygplan.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
JA 37 var ett ensitsigt medeltungt jaktflygplan som också kunde fungera som attackflygplan. Det var stora skillnader mellan JA 37 och de övriga versionerna. JA 37 fick förstärkt skrov; större och kraftigare motor; förstärkt styrsystem och modernare radar. Beväpningen bestod av en fast automatkanon monterad under flygplanskroppen, två stycken Rb 71 Skyflash och fyra stycken Rb 24 eller 74 Sidewinder.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
JAS 39 är ett av de första multirollstridsflygplanen. Flygplanstypen kan användas för jakt-, attack- och spaningsuppdrag och dessutom växla mellan uppdragen under flygning. JAS 39 finns också i en tvåsitsig version, JAS 39B, avsedd för utbildning. Beväpningen består av en automatkanon monterad i kroppens vänstra undersida. I övrigt: bombkapslar, jakt- och attackrobotar beroende på flygplanets uppdrag.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Lastglidflygplanet Lg 105 var ett högvingat monoplan med plats för två piloter sida vid sida. Det var byggt av stålrör, trä och fanér. Landningsstället bestod av två huvudhjul, en fjädrande inbyggd nosskida och en sporrstötdämpare i bakkroppen. Lg 105, som var tänkt för transporter av material och trupp, hade plats för tio passagerare.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Provflygplanet P 1 var ett ensitsigt, enmotorigt, lågvingat monoplan. Flygplanet hade stommar av trä och metall och var klätt med duk och fanér. Hjullandstället hade skyddande kåpor och under bakkroppen var en sporre monterad. P 1 hade ingen beväpning men för registrering av övningar kunde det förses med en kulsprutekamera.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
P 2 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan. Den bakre sitsen var förarplatsen och den främre var utrustad med dubbelkommando. Alla delar av flygplanet var klädda med duk. Flygplanskroppen hade en svetsad stålstomme och vingarna hade en stomme av trä. P 2 var provflygplan för Sk 12.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
P 4, som var provflygplan för S 14, var ett enmotorigt högvingat flygplan med plats för två personer. Flygplanet kunde flyga mycket långsamt samt starta och landa på mycket korta sträckor. Vingarna kunde vikas in mot flygkroppen vid transporter. De höga landningsställen kunde förses med skidor för landning på snö eller is. P 4 hade ingen beväpning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Provflygplanet P 5 var ett tvåmotorigt, midvingat flygplan huvudsakligen tillverkat av aluminium. Landningsställen kunde förses med hjul eller flottörer. P 5 hade fyra personers besättning och var tänkt som bomb-, fjärrspanings- och torpedflygplan. Det kunde bära en bomblast på 1 800 kg. P 5 användes också som stabstransportplan och för utprovning av radio- och annan elektronisk utrustning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
P 6 var ett tvåmotorigt, lågvingat flygplan med plats för fyra personers besättning. Stommarna i flygplanets olika delar var tillverkade av metall och trä. Alla delar var klädda med duk. Flygplanet var utrustat med lodbildskamera och användes för fotografisk kartläggning av Sverige. Det nyttjades också vid olika specialuppdrag i samband med fotospaning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
P 7 var ett midvingat, enmotorigt flygplan byggt helt i metall med uppfällbara landningsställ som hade täckande kåpor. Det byggdes först som ett taktiskt spaningsflygplan och hade plats för två besättningsmedlemmar. P 7 var provflygplan för B 17[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
P 8 var ett tvåmotorigt bomb- och fjärrspaningsflygplan med plats för tre besättningsmedlemmar. Det var provflygplan för B 18.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 1 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan. Flygplanet, som var klätt med duk, hade stommar av trä och metall. Flottörer kunde monteras på flygplanet för start och landning på vatten. Beväpningen bestod av två stycken kulsprutor. S 1 var ett spaningsflygplan men användes också som ambulansflygplan.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 100B är ett tvåmotorigt lågvingat turbopropflygplan med plats för fyra personers besättning. Det är en specialutrustad Saab 340 försedd med den flygburna radarn Erieye. Radarmodulerna är monterade i en åtta meter lång antennenhet fäst längs ovansidan av flygplanskroppen. Hela radarutrustningen kan fjärrstyras från marken.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 102B är ett tvåmotorigt jetflygplan som används för signalspaning åt Försvarets radioanstalt, FRA. Under flygplanskroppen finns en utbyggnad som rymmer ett avancerat antennsystem. Utrustningen för signalspaning gör flygplanet tre ton tyngre än standardversionen. Flygplanet är obeväpnat och flygs av personal från flygvapnet, signalspaningsutrustningen sköts av personal från FRA.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 12 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan med flottörer. Flygplanet tillverkades av Heinkel men monterades och modifierades efter leverans till Sverige av Centrala Flygverkstaden Västerås. Det sattes in i neutralitetsvakten längs Sveriges kuster. Flygplanet ansågs ha dåliga egenskaper vid start och landning i hög sjö. S 12 var beväpnat med två kulsprutor.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 14 var ett enmotorigt högvingat flygplan med plats för två personer. Flygplanet kunde flyga mycket långsamt och behövde bara korta start- och landningssträckor. Vingarna kunde vikas in mot flygkroppen vid transporter. De höga landningsställen kunde förses med skidor för landning på snö eller is. S 14 användes för spanings- och sambandsflygning, men också för skolflygning, ambulanstransporter och eldledning samt för transport av flyktingar vid andra världskrigets slut.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 16 var ett tvåmotorigt, midvingat flygplan med fyra personers besättning. Det var inköpt som bombflygplan, men allvarliga konstruktions- och materialfel ledde till haverier och flygförbud. Kvarvarande exemplar modifierades till spaningsflygplan. S 16 var utrustat med spanings- och handkameror och beväpnat med fyra kulsprutor. Flygplanet var tillverkad av flera olika material som till exempel stålrör, trä, duk, faner, glas med mera.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 17 var ett tvåsitsigt, enmotorigt spaningsflygplan som fanns i två versioner; S 17BL (L=land) och S 17BS (S= sjöflygplan). Beväpningen utgjordes av en kulspruta. S 17BL var avsett för samverkan med armén och försett med seriebildkamera. S 17BS var ett marinspaningsflygplan med flottörer för start och landning på vatten. Det var utrustat med en seriebildkamera och i flygplanskroppen fanns luckor för sned- och lodbildsfotografering.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 18A var ett tvåmotorigt spaningsflygplan, helt i metall, avsett för tre personers besättning. Det var B 18A som modifierats till spaningsflygplan. S 18A var utrustat med lodbilds- och noskamera och kunde med hjälp av lysbomber även mörkerfotografera. Flygplanet hade också spaningsradar monterad i en behållare under nosen. Under slutet av 1950-talet användes civila 18A för kartläggning från luften.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
S 2 var ett tvåsitsig, enmotorigt, lågvingat monoplan. Det hade landningsställ med stora flottörer och klarade öppen sjö mycket bra. S 2 var beväpnat med en kulspruta och användes först av Marinens flygväsende för spaning.[sv]
I arbeid...