< Uniformstillbehör [sv]
Halsduk härrör med nuvarande användning från mitten av 1600-talet, då den manliga dräkten började bäras öppen vid halsen, till en början med spetsprydda ändar. Under karolinsk tid bars vanligen i det militära svart halsduk, ofta tillsammans med vita. Särskilt under 1700-talet användes krås, en veckad, vid halsen fäst remsa, ofta med spets.
Slips är ett smalt band av tyg knutet runt skjortkragen som bärs till kavaj eller kostym tillsammans med skjorta. Slipsen är en typ av kravatt, liksom flugan, som anses ha samma ursprung. I grunden handlar det om en rosett att hålla ihop kragöppningen med, men den har egentligen ingenting med skydd mot väder och vind att göra.[sv]
< Blankvapen [sv]
Hirschfängare, från tyskans Hirschfänger, hjortfångare, är ett kort blankvapen med vilket ett större villebråd avfångas av jägaren.
Vapnet är en utvecklingsform av jaktsvärdet som tidigare användes bland annat vid vildsvinsjakt. Den är närmast att jämföra en kraftigt förlängd kniv med en vanligtvis 50-60 centimeter lång klinga.
Hirschfängaren fick mot slutet av 1600-talet användning som militärt sidovapen vid artilleriet i den svenska hären och utnyttjades bland annat vid tillverkning av faskiner. Vapentypen övertogs senare av infanteriets trumslagare och pipare och fanns kvar hos musikpersonalen till 1774 då den utbyttes mot huggare.[sv]
< Huvudbonad [sv]
Hjälm, kallades i äldre tid vid infanteriet för stormhatt, en rest av den gamla rustningen. Togs ur bruk under loppet av 1600-talet, dock vid olika tidpunkter för de skilda truppslagen och kategorierna inom dessa. Uppträder åter i slutet av 1700-talet med början vid lätta förband, vilka förses med ett slags lädermössa med metallkam. Olika former prövas både vid infanteriet och kavalleriet, och omkring år 1800 är de tre huvudtyper utvecklade vilka blir förebilder för senare hjälmar. Ursprungliga benämningar på dessa hjälmar är casque eller kask, casquet eller kaskett, mera sällan hjälm. Materialet var läder eller metall. Efter Napoleonkrigen användes hjälm vanligen endast av kavalleriet. På 1840-talet kommer en ny hjälmtyp, den preussiska kasken, pickelhuvan. Denna framställdes både av läder och metall och bars vid de olika truppslagen. Under första världskriget konstruerades stålhjälmar som skydd för soldaterna mot sprängstycken vid skyttegravsstriderna. Ursprungligen användes endast tre modeller, men under mellankrigstiden framställdes även andra typer. Efter andra världskriget dominerar den amerikanska modellen.[sv]
< Blankvapen [sv]
Huggare är ett blankvapen med kort klinga som närmast kan jämföras med en kort sabel. Huggaren infördes i de flesta av Europas arméer under första hälften av 1700-talet på grund av användandet av ny stridstaktik där värjorna ersattes av musköter och bajonetter. Infanteriet i Preussen utrustades med huggare redan 1715.
Trots att infanteriet i den svenska hären hade blivit utrustad med musköter med bajonett under första delen av 1700-talet behölls värjan i oförändrat skick som reglementerat sidovapen fram till 1748 då man fastställde en modell för ett nytt sidogevär. Vapnet var dock egentligen inte avsett för strid. I en promemoria 1746 av tronföljaren Adolf Fredrik sägs bland annat att värjorna hindrade och försvårade nästan alla rörelser och att de kunde göras kortare och lättare och mer hanterbara för att hugga faskiner, kalhugga gärdesgårdar och häckar med mera som kunde hindra soldaterna under ett anfall. Med den motiveringen gjordes ett nytt vapen med krokig klinga, fästet var av mässing med gjuten räfflad kavel och hela längden var 75 centimeter samt vägde 0,76 kilogram. Den kallades huggare m/1748.
Huggare m/1748 och m/1757 infördes vid infanteriet och ersatte då värjan som sidogevär för manskap och underofficerare. Huggare infördes senare även vid artilleriet med m/1748 och artillerihuggare m/1748-1795.
Under 1800-talet försvann huggaren nästan helt vid armén och fanns bara kvar hos sjukvårdstrupper och andra "icke stridande" till början av 1900-talet.
Även inom flottan användes huggare av flera modeller, en känd modell är änterhuggare m/1851. Huggarna fanns kvar inom flottan in på 1900-talet.[sv]
< Uniform [sv]
En huvudbonad är ett plagg avsett att klä huvudet. Den kan vara ett insignium, som en krona eller en studentmössa; ett skyddsplagg, som en hjälm eller en toppluva; eller en modedetalj, som en baseballkeps.
Huvudbonader har ingått i den standardiserade militära uniformen sedan den infördes i slutet av 1600-talet. Över tiden har den utvecklats i takt med krigföringens praktiska krav och modets svängningar. Under 1700-talet var tricornen (trekantshatt) den populäraste huvudbonaden och den bars även i det civila samhället. 1800-talet var de höga huvudbonadernas tid med det praktiska syftet att synas i krutröken och utmärka sig i samhället. Med agraffer, plymer, pomponger, ståndare och tagelliggare förskönades hattarna. Med 1900-talets ingång var de iögonfallande huvudbonadernas tid förbi.[sv]
I arbeid...