Siddhaṃ (Sidd) [sv]

Siddhaṃ (also Siddhāṃ), also known in its later evolved form as Siddhamātṛkā, is a medieval Brahmic abugida, derived from the Gupta script and ancestral to the Nāgarī, Eastern Nagari, Tirhuta, Odia and Nepalese scripts.

The word Siddhaṃ means "accomplished" or "perfected" in Sanskrit. The script received its name from the practice of writing Siddhaṃ, or Siddhaṃ astu (may there be perfection), at the head of documents. Other names for the script include bonji (Japanese: 梵字) lit. "Brahma's characters" and "Sanskrit script" and Chinese: 悉曇文字; pinyin: Xītán wénzi lit. "Siddhaṃ script".

Siddhaṃ (𑖭𑖰𑖟𑖿𑖠𑖽; sanskrit सिद्धं "fulländad") är en nordindisk skrift som användes under perioden 600–1200 e.Kr. för att skriva sanskrit. Den härstammar från brāhmī via guptaskriften som också gav upphov till devanāgarī. Siddhaṃ gav i sin tur upphov till de assamesiska, bengaliska och tibetanska skriftsystemen. Det råder viss förvirring kring stavningen: både siddhaṃ och siddhāṃ är vanliga. Skriften är en förfining av den skrift som användes under det indiska Guptaimperiet. Namnet kommer av bruket att skriva orden siddhaṃ eller siddhaṃ rastu 'må där vara fulländning' i toppen av dokument.

Andra namn för skriftsystemet är siddhông (bengali: সিদ্ধং), siḍ·ḍhaṃ (tibetanska: སིད་དྷཾ།), bonji (japanska: 梵字) och xītán wénzi (kinesiska: 悉曇文字).