kileskrift (Xsux)

Cuneiform is a logo-syllabic writing system that was used to write several languages of the Ancient Near East. The script was in active use from the early Bronze Age until the beginning of the Common Era. Cuneiform scripts are marked by and named for the characteristic wedge-shaped impressions (Latin: cuneus) which form their signs. Cuneiform is the earliest known writing system and was originally developed to write the Sumerian language of southern Mesopotamia (modern Iraq).

Over the course of its history, cuneiform was adapted to write a number of languages in addition to Sumerian. Akkadian texts are attested from the 24th century BC onward and make up the bulk of the cuneiform record. Akkadian cuneiform was itself adapted to write the Hittite language in the early second millennium BC. The other languages with significant cuneiform corpora are Eblaite, Elamite, Hurrian, Luwian, and Urartian. The Old Persian and Ugaritic alphabets feature cuneiform-style signs; however, they are unrelated to the cuneiform logo-syllabary proper. The latest known cuneiform tablet dates to 75 AD.

Cuneiform was rediscovered in modern times in the early 17th century with the publication of the trilingual Achaemenid royal inscriptions at Persepolis; these were first deciphered in the early 19th century. The modern study of cuneiform belongs to the ambiguously named field of Assyriology, as the earliest excavations of cuneiform libraries – in the mid-19th century – were in the area of ancient Assyria. An estimated half a million tablets are held in museums across the world, but comparatively few of these are published. The largest collections belong to the British Museum (approx. 130,000 tablets), the Vorderasiatisches Museum Berlin, the Louvre, the Istanbul Archaeology Museums, the National Museum of Iraq, the Yale Babylonian Collection (approx. 40,000 tablets), and Penn Museum.

Kiilkiri on vanas Mesopotaamias kasutusel olnud kiri. Selle moodustavad mõistemärgid, mis vajutatakse kirjutuspulgaga pehmesse savisse. Kiilkiri kujunes umbes aastail 3500–3000 eKr.

Nuolenpääkirjoitus eli kiilakirjoitus on sumerilaisten kehittämä kirjoitusjärjestelmä, jota käytettiin muinaisessa Mesopotamiassa. Nuolenpääkirjoitus koostuu erilaisina yhdistelminä esiintyvistä kiilan tai nuolenpään näköisistä merkeistä, jotka painettiin saveen erityisellä kolmisärmäisellä piirtopuikolla.

Nuolenpääkirjoitus kehittyi alun perin kuvakirjoituksesta tavukirjoitukseksi niin, että merkit säilyttivät alkuperäiset käsitearvonsa. Kirjoitus luotiin alun perin sumerin kieltä varten, mutta sittemmin babylonialaiset ja assyrialaiset sovelsivat sitä omaan kieleensä akkadiin. Myöhemmin myös indoeurooppalaista kieltä puhuneet heettiläiset ottivat nuolenpääkirjoituksen käyttöönsä.

Kileskrift er ei form for skrift som vart brukt av fleire oldtidsfolk i Midtausten. Namnet kjem av at teikna hadde form som kilar. Ei rekkje ulike oldtidsspråk vart skrive med denne skrifta.

Kilskrift kallas den ord- och stavelseskrift som var det vanligaste skriftsystemet i Främre Orienten under perioden från cirka 3200 f.Kr. till cirka 75 e.Kr och som skrevs med kilformade tecken, oftast på lertavlor. Skriften användes i Mesopotamien av bland andra sumerer, babylonier, kaldéer, assyrier, araméer, elamiter och hettiter för att skriva sina olika språk och bredde ut sig över stora delar av Främre Asien, och Mindre Asien. Dessutom användes lertavlorna ännu för den kretensisk-minoiska skriften och i det förhistoriska Grekland.

Kilskriften uppkom i det sumeriska området i södra Mesopotamien efter flera årtusenden av förstadier i form av små lerfigurer som representerade föremål. De standardiserade kilskriftstecknen var ursprungligen piktogram, det vill säga de föreställde bilder, men med tiden blev dessa bilder stiliserade till oigenkännlighet. Skriften bestod av cirka 600 tecken och bildades genom kilformade intryckningar i tavlor av mjuk lera som sedan torkades eller brändes så att de blev hållbara. Ett kilskriftstecken kunde ha tre olika funktioner beroende på sammanhanget: logogram (återger ett ord), fonogram (återger en stavelse) eller determinativ (klassificerar det skrivna ordet). Exempel på kilskriftssystem helt baserade på fonogram finns dock; sådana utvecklades i Ugarit (alfabetiskt) och i Persien.

Många språk skrevs med sumeriskt kilskriftsystem såsom, förutom sumeriska, akkadiska, elamitiska, hettitiska, luviska, hurritiska, urarteiska och eblaitiska samt påverkade utvecklingen av kilskriftssystem helt baserade på fonogram för ugaritiskan och fornpersiskan.

Dechiffrerandet av kilskriften under första hälften av 1800-talet lade grunden till det vetenskapliga ämnet assyriologi.

De språk, som främst använde kilskrift som uttrycksmedel, är sumeriska och assyro-babyloniskan. Det sistnämnda är ett rent semitiskt språk och är den äldsta semitiska språkgren man känner till. Assyro-babyloniskan avviker från andra semitiska språk därigenom, att man läser från vänster till höger, ej från höger till vänster, som till exempel arabiska och hebreiska. Såsom det äldsta kända semitiska språket uppvisar det den minsta grammatikaliska utvecklingen. Under de 2 000 år eller mer, som vi kan följa språkets utveckling, sker åtskilliga med jämförelsevis ringa förändringar i dess uppbyggnad och användning.

Själva grammatiken är enkel. Svårigheterna vid studiet av detta språk och dess litteratur ligger i skriftecknens mängd (omkring 700 enkla kilskriftstecken), deras skiftande former, mångfaldiga betydelser, ideografiska skrivsätt samt rikedomen på ord och speciella termer. Ett ord kan således betecknas på flera olika sätt. Så kan till exempel verbformen inna-din betecknas med ett enda ideogram, innadin, eller skrivas med stavelsetecken, till exempel i-na-din, i-na-di-in, i-na-ad-din, i-na-ad-di-in, i-nad-din, i-nad-di-in, in-na-ad-din, in-na-ad-di-in, in-nad-din, in-nad-di-in, med flera.

Assyro-babyloniskan är fattig i synnerhet på tempus-beteckningar. Den har egentligen endast två, ett perfektum eller preteritum, som betecknar fullbordad handling och som även användes som historiskt tempus, samt ett imperfekt, som betecknar ofullbordad handling och som användes även som futurum. Men språket har å andra sidan ett för detsamma egendomligt och utmärkande tempus, permansiv, som betecknar egenskap eller tillstånd. Det äldre språket, särskilt på Hammurabis tid, har bestämda kasus-ändelser, även mimation (tillägg av suffixet -m), men dessa vacklar eller bortfaller alldeles under språkets senare skeden.