Granatkastare [sv]

Mörsare (från tyskans mörser, ursprungligen från latinets mortarium, mortel) var en äldre typ av kortpipig artilleripjäs. De benämndes mortlar eller bombarder och var kastpjäser med höga projektilbanor.

De sköt projektilerna i starkt krökta banor med utgångsvinklar som var större än 45° och var avsedda att nå mål i skydd. Mörsare i fast vinkel kallades även fotmörsare där laddningen, och därigenom räckvidden, varierades genom olika mängd krut.

Granatkastaren kan ses som en modern efterföljare till mörsare, och på många språk används samma ord för båda vapentyperna.

Mörsare tillverkades i alla storlekar från små handmörsare till modeller som skjuter kulor med mer än en halv meters diameter. Äldre pjäser hade en eldrörslängd på endast 2,5–4 gånger kalibern, omkring år 1900 var längden 6–9 gånger kalibern.

De kunde skjuta brandbomber, spränggranater med eller utan extra splitter samt även homogena rundkulor i gjutjärn eller sten som enbart var avsedda att förstöra bebyggelse innanför försvarsmurar.

Granatkastare, militärförkortning grk, är ett eldrörsbaserat understödsvapen för markstridstrupper som i mycket hög höjdriktning skjuter granateld på medellångt avstånd. Som namnet antyder "kastar" (lobbar) granatkastare sina projektiler med mycket kraftig projektilbana. De används likt traditionellt artilleri för indirekt eld mot mål som oftast inte är synliga från pjäsplatsen, vilket kräver en eldledare som via radio eller fälttelefon lämnar besked om hur granaterna träffar i förhållande till målet, men skiljer sig mot andra typer av eldrörsartilleri (kanoner, haubitsar) i framför allt avsevärt kortade räckvidd och oförmåga till direkt eld, med undantag för vissa fordonsmonterade system.

Granatkastare har kort eldrör i förhållande till kalibern, är mycket lättare än en kanon eller haubits med samma kaliber, använder utgångsvinklar över 45° och har en utgångshastighet upp till ungefär ljudhastigheten (331 m/s vid 0°C). Eldröret är vanligen slätborrat och mynningsladdat men det förekommer exempel med räffling och bakladdning. Rekylen tas upp utan fjädring genom en bottenplatta som vilar direkt på marken, med undantag för vissa fordonsmonterade vapen. Ammunition är traditionellt vinggranater; hylslösa granater vars granatkropp har stjärtstycke med vingar för aerodynamisk stabilisering och en liten drivladdning för utskjutning. Mynningsladdade granatkastare fungerar traditionellt genom att släppa granaten genom eldröret så den faller med stjärtstycket mot ett slagstift i botten av eldröret som antänder drivladdningen och skjuter iväg granaten.

Vapenverkan består traditionellt av spräng- och rökgranater, men i modern tid förekommer även styrd- och målsökande ammunition. Det förekommer även så kallade lysgranater, vilka skjuts upp i luften med fallskärm för att lysa upp slagfält på natten. Den indirekta elden med olika ammunitionstyper kan utnyttjas med stora möjligheter för verkanseld, nedhållande eld, belysning och avskärmning. Med bra träning och expertis kan granatkastare göra stor skillnad i ett förbands stridsförmåga, varav egna granatkastarförband betraktas som en mycket viktig stridsresurs.

Moderna granatkastare började utvecklas under tidigt 1900-tal och användes först under första världskriget. Granatkastarkonceptet är dock en modern version av den föråldrade artilleritypen mörsare, varav båda vapen delar namn och historia på flera språk, exempelvis engelska: "Mortar".