Flygplansbeteckning [sv]
Glidflygplanet G 101 var ett ensitsigt, stagat, högvingat monoplan. Det hade en enkel konstruktion och var byggt av trä, plywood och duk. Förarplatsen var helt öppen men kunde byggas in. G 101 kom till flottiljerna som byggsats och användes i grundutbildningen av flygförare. Flygeleven satt ensam utan instruktioner eller stöd från en flyglärare.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Segelflygplanet Se 102 var ett ensitsigt, högvingat monoplan byggt i dukklätt trä och utrustat med dykbromsar. Det hade från början öppen förarplats men för att öka komforten för piloten försågs många exemplar med huv. Flygplanstypen användes som första segelflygplan efter grundutbildningen på G 101. Flygeleven satt ensam utan instruktioner eller stöd från en flyglärare.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Se 103 var ett tvåsitsigt, midvingat segelflygplan som användes i den grundläggande flygutbildningen. Det hade en huv av plexiglas och var utrustat med dubbelkommando. Eleven satt fram och läraren i sitsen bakom.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Segelflygplanet Se 104 var ett ensitsigt, högvingat fribärande monoplan byggt av trä och duk. Det användes för avancerad flygutbildning, allmän flygträning och tävlingsflygning. Vid start användes en kärra (dolly) som blev kvar på marken, landningen genomfördes på flygplanets inbyggda skida. Bakom förarplatsen fanns ett bagageutrymme.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 1 var ett litet, ensitsigt biplan som användes för allmän och avancerad flygträning. Det hade en konstruktion i trä och duk. På undersidan av undervingarna fanns bågar monterade för att vingspetsarna inte skulle slå i marken vid start och landning. Ö 1 var omtyckt, hade goda flygegenskaper men krävde skickliga piloter.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 2 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan. Flygplanstypen, som hade dubbelkommando, användes främst för avancerad flygträning men även för grundläggande flygutbildning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 3 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan vars övervinge hade större yta än undervingen. Flygplanstypen användes för allmän flygträning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 4 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan med en motor av typen Hispano Suiza. Flygplanet saknade fena men den höga, bakåt kilformade flygplanskroppen fungerade som stabilisator. Ö 4 användes för tillämpad flygträning och vid utbildning av navigatörer. Flygplanet var tungmanövrerat och passade dåligt för grundläggande flygutbildning.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 5 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan med en motor av typen Isotta Fraschini. Övrigt se Ö 4.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 6 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan som främst användes för allmän flygträning eller övningsflygning men brukades också som målflygplan. Flygplanet hade goda flygegenskaper och var omtyckt av förarna.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 7 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan tänkt som ett marint övningsflygplan. Det kunde förses med flottörer eller hjullandningsställ.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 8 var ett enmotorigt biplan med plats för lärare och elev. Flygplanet hade en fackverkskonstruktion klädd med duk och fanér. Flygvapnets enda Ö 8 totalhavererade efter bara drygt 30 timmars flygtid.[sv]
Flygplansbeteckning [sv]
Ö 9 var ett tvåsitsigt, enmotorigt biplan som användes som skol- och övningsflygplan. Flygplanskroppen hade en stomme av stålrör klädd med duk. Ö 9 hade fast landningsställ som kunde förses med hjul eller flottörer.[sv]