< Livplagg [sv]
Rocken var ett vanligt överplagg då uniformeringen uppstod. Benämningen har varit fast genom åren men rockens utseende har skiftat genom åren.[sv]
< Blankvapen [sv]
Sabel är ett blankvapen (huggvapen), från början med krökt, oftast eneggad klinga och asymmetriskt fäste. På flera sabelmodeller är parerstången utvecklad till en skålformig parerplåt som täcker en stor del av handen. Sabel har sedan 1800-talet i Sverige varit en gemensam benämning på alla i militärt bruk varande längre sidovapen, vare sig dessa har krökt eller rak klinga.[sv]
< Fotbeklädnad [sv]
En sko är en fotbeklädnad av kraftigt material vars övre del täcker hela eller delar av foten, men högst når till vristen. Skor består ofta av läder (ibland med lack), ovandel och innersula och fästes på foten med hjälp av skosnören, kardborreband, resårband eller blixtlås. Fotbeklädnader som når över vristen kallas kängor och stövlar. Skor nyttjas i par; det vill säga en sko på vardera fot.[sv]
< Fotbeklädnad [sv]
Strumpor kallas en typ av benkläder som funnits sedan medeltiden. Från början användes linne, silke och ull, ibland även läder, till material.
Sin nuvarande utformning fick strumporna i huvudsak på 1700-talet. För damer kom hudfärgade strumpor av konstsilke på 1880-talet. Nätstrumpor kom under 1800-talets sista decennium, medan sömlösa inte dök upp förrän 1923. Damstrumpor i nylon lanserades 1939, i stretchig crêpenylon 1956 och av lycra 1959. Sockor brukar man oftast kalla tjockare, kortare eller stickade strumpor. Billiga grovt maskinstickade sockor som inte är formade för vrist och häl, brukar kallas tubsockor. En trend som återkommit är tåstrumpor, en typ av sockor som likt fingervantar förutom själva foten klär tårna var för sig.[sv]
< Fotbeklädnad [sv]
Stövel är en fotbeklädnad, som (till skillnad från skor) har höga skaft som täcker en stor del av benet. Den har ursprungligen använts av nyttoskäl för att skydda foten mot kyla och väta samt för att ge "stadga" och stabilitet åt smalbenet. Stöveln har tidvis också förekommit som modeplagg, för män under 1600-, 1700- och 1800-talen samt för kvinnor från 1920-talet och framåt. Sedan 1960-talet har stövelns funktion som modeplagg blivit alltmer omfattande.
Stövlar tillverkas av läder, gummi, filt samt olika typer av syntetiska material - helt eller delvis från sula/fot till ovankant skaft. Invändigt är de helt eller delvis försedda med foder av olika material.[sv]
< Blankvapen [sv]
Ett svärd är ett handvapen avsett för att sticka och/eller hugga med.[sv]
< Livplagg [sv]
Syrtut, från franskans "sur tout" (ovanpå allt) är en livsydd lång överrock med långa skört, slag och en eller två knapprader. Plagget användes under 1700-talet framförallt av officerare och inspirerade under 1800-talet civila långrockar och blev ett vanligt borgerligt ytterplagg. Syrtuten ersattes 1858 vid kavalleriet av bigeschen.[sv]
< Huvudbonad [sv]
En tschakå är en huvudbonad av varierande utseende: cylindrisk, kägelformad eller omvänt kägelformad som användes både i kavalleriet, marinen och infanteriet. Tillverkad av filt men kullen och skärmen vanligen av lackerat läder. Tschakån kom i bruk omkring år 1800 och var då cylindrisk, men blev senare bredare uppåt. Omkring 1850 började den i utlandet smalna av uppåt och förblev därefter hela tiden lägre, ofta överdragen med kläde. I Sverige fanns framförallt två typer, en äldre som anlades omkring 1815 efter rysk förebild, låg och med konkav översida, samt en yngre med början strax efter 1830, hög och med rak översida. Denna typ upphörde 1845, då kasken infördes. Tschakån pryddes ofta med banderoll, galoner, hängande tagelplym, pompon eller fjädrar. På fronten hade den oftast en mässingsplåt med till exempel nummer och regemente.
Namnet tschakå kan härledas från det ungerska språkets csákós süveg ("toppig hatt"), vilken var en del av den ungerska husaruniformen på 1700-talet. Exempel på andra stavningar är: csákó, chako, czako, schako och tschako.[sv]
En uniform är en tjänstedräkt som är likformig och fastställd i regler eller avtal. Ofta finns på en uniform någon form av gradbeteckning, eller en namnbricka. Vad som ingår i uniformen varierar mellan olika arbetsgivare, arbetsplatser, länder och yrkesgrupper. Militära uniformer är grunden i uniformsväsendet. Svenska militära uniformer tilldelades inte alla förband förrän efter 1672. Till att börja med hade varje regemente sin egen uniformsfärg. Från 1687 fastställdes en enhetlig blå färg för infanteriet. Det var först i början på 1900-talet som en uniform i fältmässiga färger infördes.[sv]
< Uniform [sv]
De små detaljerna i uniformen kommunicerar rang och regementstillhörighet. De visar och förstärker den militära status bäraren innehar. Till uniformstillbehör räknas allt från livremmar och hängslen till gradbeteckningar.[sv]
< Livplagg [sv]
Vapenrock är en kort rock som är försedd med en eller två knapprader och ståndkrage.
1845 gjordes genomgripande förändringar inom den svenska armén. Den gamla uniformsrocken var inte särskilt fältmässig och den preussiska vapenrocken kom att bli förebild för den nya svenska livklädnaden. Vapenrocken blev enkelknäppt med ståndkrage och figursydd med ett skört. 1860 blev vapenrocken dubbelknäppt och år 1886 åter enkelknäppt. Under 1900-talet kom nya modeller av vapenrocken men m/1886 användes i viss utsträckning ända fram till 1939 under benämningen "modell äldre". Skörten var i början lång men kortades efterhand och skulle enligt svenska arméns rulla år 1911 inte vara "kortare än till skrefvet och icke längre än till 10 cm nedanför densamma". Rockar med bröst- och sidofickor och i kamouflagefärger är egentligen fältblusar, även om de ofta kallas vapenrockar.
Senare tids modeller med nedvikt krage, har använts i de flesta länders militära uniformer.[sv]
< Blankvapen [sv]
Värja är ett egentligen ämnat för stöt och som sidogevär buret blankt vapen med lång och smal, en- eller flereggad klinga.
Värjan användes på 1800-talet och i början av 1900-talet mindre som försvars- eller anfallsvapen än som befäls- och prydnadstecken. Värjan tillhörde särskilt ämbets- och tjänstemännens uniformer (se dräktvärja). Kraftigare värjor, främst lämpade för hugg kallas huggvärjor, medan stötvärjorna är lättare värjor med tunn klinga, exempelvis rapiren.
Som stötvapen är värjan två- eller treeggad, som huggvapen en- eller tvåeggad. Den skiljer sig från sabeln dels genom flera eggar dels genom den raka, nära en meter långa klingan. Värjan bäres vid vänstra höften i en beslagen läderslida, som hänger i ett band (värj- eller axelgehäng) på högra axeln eller i en livrem eller i ett vanligt koppel.
Vapentypen härstammar från medeltidens tunga svärd. "Värjan är alltid ett enhandsvapen och har oftast smidig klinga samt ett fäste med i olika grad och på olika sätt utvecklad pareranordning. Från svärdet skiljer sig värjan dessutom genom sina smäckrare proportioner.
Redan under 1500-talet användes värja av rytteriet inom hela Europa samt ofta även av pikenerarna och musketörerna. Efter turkarnas, ungrarnas och polackernas framträngande utbyttes den dock småningom mot den till hugg lämpligare, mer eller mindre krökta sabeln. Vid några preussiska kyrassiner-regementen fanns den kvar under namnet pallasch.
I den svenska armén, liksom i andra länders arméer, blev värjan under 1600-talet det förhärskande sidovapnet. För rytteriet var värjans klinga längre än för fotfolket. Under tidigare delen av Karl XI:s tid tillverkades mängder av soldatsvärd, som nu började kallas för soldatvärjor. I samband med indelningsverkets genomförande utfärdades noggranna bestämmelser beträffande arméns sidovapen och under 1680-talet syns alla svenska regementen ha blivit utrustade med nya värjor
På 1670-talet fanns det olika värjtyper av vilka man kan urskilja dels en drabant- eller kavallerivärja som begagnades av både befäl och manskap, dels en kommender- eller infanteriofficersvärja som uteslutande var ett befälsvapen. Dessutom fanns för regements- och överofficerarna kommendervärjor som antas ha använts endast som paradvärjor. Redan år 1680 fanns det troligen en fastställd modell såväl på kavallerivärjor som på infanterivärjor. Bland de värjtyper som fastställdes 1685 fanns en manskapsvärja för infanteriet som kallades kommissvärja.
Med åren tillkom inom armén värjor av olika typer och modeller, men under större delen av 1700-talet höll sig de karolinska typerna på sidovapen så gott som oförändrade. Kommissvärjor m/1685 fördes av infanteriet ända till 1758.
Den gamla typen av värjor började i mitten av 1700-talet trängas ut ur de europeiska armeéerna av pallascher och sablar.
Den militära värjan fortlevde i civilt bruk som dräktvärja. Hov- och ämbetsvärjan var ett värdighetsattribut och ett konstnärligt utsmyckat tillbehör till dräkten. Dräktvärjan begagnades även ofta som duellvapen.[sv]
< Livplagg [sv]
Väst är ett mellanplagg som bärs närmast under rocken. Uppstod vid mitten av 1600-talet genom att långrocken började bäras utanpå den egentliga rocken, kasacken, som på detta sätt blev ett undre plagg och så småningom blev kallad väst, under senare delen av 1600- och 1700-talen även kamisol. Längden har växlat betydligt. Den svenska uniformsvästen tillverkades länge av skinn men började under karolinska tiden även göras av kläde. I äldre tider räknades västar till underplagg.[sv]