Slaget ved Kliszów (1702)

The Battle of Kliszów (also spelled Klissow or Klezow) took place on July 19, 1702, near the village of Kliszów in the Polish–Lithuanian Commonwealth during the Great Northern War. A Swedish army under the command of King Charles XII of Sweden defeated a Polish–Saxon army twice the size that was led by King Augustus II the Strong of Saxony.

During the second year of the war, following Swedish victories at Narva and Düna, Charles launched a campaign against the Polish-Lithuanian Commonwealth. In May 1702, Charles captured Warsaw, the Commonwealth's capital, where he received intelligence that Augustus was assembling a large Saxon army in Kraków. Charles chose to pursue Augustus and called for Swedish reinforcements. By July, after minor skirmishes and the arrival of his reinforcements, Charles was ready to attack Augustus's army, which had taken up a strong defensive position at Kliszów.

The battle began on July 9 with the Swedish army attempting to encircle the Saxon right wing. At the same time, the Polish Crown Army arrived to assist Augustus. The Swedish wings withstood attacks by the Saxon–Polish cavalry, which was driven from the battlefield. The Swedish cavalry and infantry were then able to jointly attack the Saxon infantry, which was forced to retreat. Augustus retreated to Sandomierz with his largely-intact army and retained control of large parts of Poland, but his military power was greatly weakened following the battle, which was a tactical and political victory for Charles.

Slaget ved Kliszów fann stad den 19. juli 1702 nær Kliszów i Polen-Litauen under den store nordiske krigen. Den polsk-saksiske armeen til August II den sterke var langt større enn svenskane og hadde ei fordelaktig forsvarsstilling, men vart slått av den svenske armeen som var halvparten så stor, kommandert av kong Karl XII.

Slaget vid Kliszów var ett fältslag som utkämpades den 9 juli 1702 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den julianska och 19 juli enligt den gregorianska) under det stora nordiska kriget. En svensk armé under kung Karl XII mötte en dubbelt så stor sachsisk-polsk armé under kung August (II) den starke.

Under krigets andra år, till följd av de svenska segrarna vid Narva och Düna, inledde Karl XII ett fälttåg i Polsk-litauiska samväldet i syfte att utmanövrera August II:s sachsiska trupper och skapa osämja i den polska republiken för att avsätta August II som polsk kung. I maj 1702 erövrade Karl XII huvudstaden Warszawa, men då August II befann sig i Kraków och kraftsamlade sina trupper kallade Karl XII på svenska förstärkningar för att förfölja honom och besegra hans armé i en avgörande drabbning. Han lämnade Warszawa i mitten av juni och i början av juli var de båda kungarnas arméer i några mils avstånd från varandra söder om staden Kielce. Efter smärre skärmytslingar och med ankomsten av nya förstärkningar var Karl XII redo att anfalla August II:s armé, som intagit en stark ställning vid byn Kliszów.

På eftermiddagen den 9 juli genomförde Karl XII med sin armé en vänsterrörelse i syfte att omfatta den sachsiska högerflygeln. Samtidigt som detta skedde anlände den polska kronarmén för att bistå August II, som hotade att göra en dubbel omfattning av såväl den svenska vänsterflygeln som resten av den svenska armén. Karl XII beordrade därför att förstärka vänsterflygeln med infanteribataljoner från centern. De svenska flyglarna lyckades uthärda de sachsisk-polska kavalleriattackerna, varefter det sachsisk-polska kavalleriet drevs bort från slagfältet och det svenska kavalleriet och infanteriet kunde gemensamt anfalla det sachsiska infanteriet, som efter en hård strid tvingades till reträtt. De sachsisk-polska förlusterna efter slaget uppskattades till omkring 4 400 man medan svenskarnas förluster uppgick till 1 100 man.

August II retirerade efter slaget till Sandomierz med stora delar av sin armé intakt och behärskade fortfarande stora delar av Polen. Men hans militära makt över samväldet blev kraftigt försvagat och den polska enigheten rämnade. Slaget slutade med en taktisk och politisk seger för Karl XII, men innebar inte det avgörande som han hade hoppats på.