Javanesisk skrift (Java)

The Javanese script (natively known as Aksara Jawa, Hanacaraka, Carakan, and Dentawyanjana) is one of Indonesia's traditional scripts developed on the island of Java. The script is primarily used to write the Javanese language, but in the course of its development has also been used to write several other regional languages such as Sundanese, Madurese, and Sasak; the lingua franca of the region, Malay; as well as the historical languages Kawi and Sanskrit. Javanese script was actively used by the Javanese people for writing day-to-day and literary texts from at least the mid-15th century CE until the mid-20th century CE, before its function was gradually supplanted by the Latin alphabet. Today the script is taught in DI Yogyakarta, Central Java, and the East Java Province as part of the local curriculum, but with very limited function in everyday use.

The Javanese script is an abugida writing system which consists of 20 to 33 basic letters, depending on the language being written. Like other Brahmic scripts, each letter (called an aksara) represents a syllable with the inherent vowel /a/ or /ɔ/ which can be changed with the placement of diacritics around the letter. Each letter has a conjunct form called pasangan, which nullifies the inherent vowel of the previous letter. Traditionally, the script is written without space between words (scriptio continua) but is interspersed with a group of decorative punctuation.

Jaavalainen kirjaimisto on brahmi-kirjoituksesta kehittynyt abugida-tyyppinen kirjoitusjärjestelmä, jota on käytetty 1200-luvulta lähtien jaavan kielen kirjoittamiseen. Sen välitön edeltäjä oli 700-luvulla kehitetty kawi. Nykyisin jaavaa kirjoitetaan pääasiallisesti latinalaisilla kirjaimilla, mutta jaavalaisia kirjaimia opetetaan edelleen kouluissa Indonesian jaavankielisillä alueilla.

Kirjaimistoa on jaavan lisäksi käytetty myös sundan, balin, osingin ja tenggerin kirjoittamiseen.

Javanesisk skrift eller carakan, även känd som aksara jawa (ꦲꦏ꧀ꦱꦫꦗꦮ) och hanacaraka (ꦲꦤꦕꦫꦏ), är ett skriftsystem som utvecklade på Java ur kawiskriften under medeltiden, och har använts för att skriva flera språk som talas i Indonesien. I första hand har det används för det austronesiska språket javanesiska, kawi samt det liturgiska språket sanskrit. Skriftsystemet härstammar från brāhmī och har många likheter med andra moderna skriftsystem i södra och sydöstra Asien. Den javanesiska skriften ses tillsammans med den balinesiska som de mest invecklade och dekorativa av alla de brāhmī-baserade skriftsystemen.

Skriften användes flitigt av hovskrivare på Java och de Små Sundaöarna. Under slutet av 1800- och början av 1900-talet gjordes flera ansträngningar att standardisera skriftsystemet, bland annat genom att utarbeta ortografiska riktlinjer och ta fram de första metalltyperna. Utvecklingen fick dock ett abrupt slut i och med den japanska ockupationen av Indonesien då all användning av den javanesiska skriften förbjöds. Sedan dess har dess användning varit på tillbakagång. I vardagligt bruk har den till största delen ersatts av det latinska alfabetet.