Slaget ved Poltava (1709)

The Battle of Poltava (8 July 1709) was the decisive and largest battle of the Great Northern War. A Russian army under the command of Tsar Peter I defeated a Swedish army, under the command of Carl Gustaf Rehnskiöld. The battle put an end to the status of the Swedish Empire as a European great power, as well as its eastbound expansion, and marked the beginning of Russian influence in Northern Europe.

During the course of six years in the initial stages of the war, King Charles XII and the Swedish Empire had defeated almost all participants in the anti-Swedish coalition, which initially consisted of the Polish-Lithuanian Commonwealth, Denmark-Norway and the Tsardom of Russia. The latter under Tsar Peter I's rule was the only one still fighting. Charles XII therefore chose to invade Russia in the autumn of 1707 and march towards Moscow with a large Swedish army. However, the campaign was complicated by harsh weather conditions and by the Russians applying scorched earth tactics^: 704 and surprise attacks, which forced Charles XII to interrupt his march on Moscow and instead march south to establish winter quarters with the help of Ivan Mazepa, hetman of the Cossack Hetmanate Zaporizhian Host.

After the extremely harsh Great Frost of 1708–1709, the weakened Swedish army resumed operations in the spring of 1709 and began a siege of the fortress of Poltava, an important trading center and military depot on the Vorskla. Meanwhile, a numerically superior Russian army of 75,000–80,000 men commanded by Peter, advanced to Poltava in order to relieve the siege. The two armies clashed, and ended with the Swedes being defeated and fleeing the battlefield. Charles and Mazepa retreated with 1,500 men south to the river Dnieper, which they crossed, thus managing to escape the Russians and established themselves in the Ottoman Empire.^: 710 The rest of the army was forced to surrender to the Russians at the village of Perevolochna on 11 July 1709.

The Battle of Poltava, as well as the subsequent capitulation, ended in a decisive victory for Peter I and became the greatest military catastrophe in Swedish history. It marked a turning point in the continuation of the war in favour of the anti-Swedish coalition, which as a result of the battle was revived and with renewed vigor attacked the weakened Swedish Empire on several fronts. The battle thus marked the end of Sweden's time as the dominant power in Northern Europe, a position which after the war was taken over by the Russian Empire. The battle is therefore of crucial importance in the history of Sweden as well as Russia and Ukraine.

Poltava (traditsiooniliselt: Poltaava) lahing toimus Vene ja Rootsi vägede vahel Põhjasõja ajal tänapäeva Ukrainas Poltava linna lähedal 8. juulil 1709.

Pultavan (Poltavan) taistelu käytiin vuonna 1709 Venäjän ja Ruotsin välillä. Se oli suuren Pohjan sodan ratkaiseva taistelu. Taistelun sanotaan päättäneen Ruotsin suurvaltakauden.

Slaget ved Poltava den 8. juli 1709 var eit avgjerande slag som Peter I av Russland vann over Karl XII av Sverige og eit av dei mest kjende slaga i den store nordiske krigen. Slaget vert rekna som byrjinga på slutten for Sverige som stormakt, medan Det russiske imperiet tok denne plassen i Nord-Europa. Slaget var òg starten på Russland som stormakt og slutten på ambisjonane Ukraina hadde som sjølvstendig nasjon.

Slaget vid Poltava var ett fältslag som utkämpades vid staden Poltava i dagens Ukraina den 28 juni 1709 (enligt den svenska kalendern; 27 juni enligt den julianska och 8 juli enligt den gregorianska). Det var den största och mest avgörande drabbningen under stora nordiska kriget och stod mellan en svensk armé under befäl av fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnskiöld och en rysk armé under befäl av tsar Peter I.

Under loppet av sex år i krigets inledande skede hade kung Karl XII och stormaktsriket Sverige besegrat nästan samtliga deltagare i anfallsförbundet mot riket, som inledningsvis bestod av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland. Det senare under tsar Peter I:s styre var den enda deltagaren som fortfarande var obesegrad. Karl XII valde därför att under hösten 1707 invadera Ryssland och marschera mot Moskva med en stor svensk armé. Fälttåget komplicerades dock av hårda väderförhållanden och av att ryssarna tillämpade den brända jordens taktik och gjorde överraskningsanfall, vilket tvingade Karl XII att avbryta sin marsch mot Moskva och i stället marschera söderut för att med hjälp av zaporizjakosackernas ledare Ivan Mazepa etablera goda vinterkvarter i Lillryssland.

Fram mot våren 1709 inledde Karl XII en mycket kostsam belägring av den befästa staden Poltava på den västra sidan av floden Vorskla. För att undsätta staden korsade Peter I, med en stor rysk armé, floden till den svenska sidan i mitten av juni. Den 17 juni insjuknade Karl XII till följd av en skottskada i foten och överlämnade befälet över den karolinska armén till Carl Gustaf Rehnskiöld. Trots sin skada ville Karl XII inte försumma ett tillfälle att ta upp striden med tsaren och beordrade att armén skulle gå till anfall den 28 juni. På grund av dålig rekognoscering och oordning i befälsföringen under anfallet blev konsekvenserna att omkring en tredjedel av den svenska huvudstyrkan förlorades före den avgörande drabbningen mot den ryska huvudstyrkan. Den svenska huvudstyrkan förintades och Karl XII retirerade med resten av sin armé söderut till floden Dnepr som kungen, Mazepa samt ett par tusen svenskar och kosacker korsade för att undkomma ryssarna och etablera sig i Osmanska riket. Resten av den karolinska armén tvingades att kapitulera inför den ryska övermakten vid byn Perevolotjna den 1 juli 1709.

Slaget vid Poltava, liksom den påföljande kapitulationen, slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev den största militära katastrofen i Sveriges historia. Det markerade en vändpunkt i krigets fortsättning till förmån för anfallsförbundet mot Sverige, vilket till följd av slaget återuppväcktes och med förnyad kraft anföll det försvagade svenska riket på flera fronter. Slaget kom därmed att symbolisera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, en position som efter kriget övertogs av kejsardömet Ryssland. Slaget är därför av avgörande betydelse i såväl Sveriges som Rysslands och Ukrainas historia.