japansk skrift (Jpan)

The modern Japanese writing system uses a combination of logographic kanji, which are adopted Chinese characters, and syllabic kana. Kana itself consists of a pair of syllabaries: hiragana, used primarily for native or naturalised Japanese words and grammatical elements; and katakana, used primarily for foreign words and names, loanwords, onomatopoeia, scientific names, and sometimes for emphasis. Almost all written Japanese sentences contain a mixture of kanji and kana. Because of this mixture of scripts, in addition to a large inventory of kanji characters, the Japanese writing system is considered to be one of the most complicated currently in use.

Several thousand kanji characters are in regular use, which mostly originate from traditional Chinese characters. Others made in Japan are referred to as "Japanese kanji" (和製漢字, wasei kanji), also known as "country's kanji" (国字, kokuji). Each character has an intrinsic meaning (or range of meanings), and most have more than one pronunciation, the choice of which depends on context. Japanese primary and secondary school students are required to learn 2,136 jōyō kanji as of 2010. The total number of kanji is well over 50,000, though this includes tens of thousands of characters only present in historical writings and never used in modern Japanese.

In modern Japanese, the hiragana and katakana syllabaries each contain 46 basic characters, or 71 including diacritics. With one or two minor exceptions, each different sound in the Japanese language (that is, each different syllable, strictly each mora) corresponds to one character in each syllabary. Unlike kanji, these characters intrinsically represent sounds only; they convey meaning only as part of words. Hiragana and katakana characters also originally derive from Chinese characters, but they have been simplified and modified to such an extent that their origins are no longer visually obvious.

Texts without kanji are rare; most are either children's books — since children tend to know few kanji at an early age — or early electronics such as computers, phones, and video games, which could not display complex graphemes like kanji due to both graphical and computational limitations.

To a lesser extent, modern written Japanese also uses initialisms from the Latin alphabet, for example in terms such as "BC/AD", "a.m./p.m.", "FBI", and "CD". Romanized Japanese is most frequently used by foreign students of Japanese who have not yet mastered kana, and by native speakers for computer input.

Japanin kielen kirjoittamiseen on käytössä kolme merkkijärjestelmää: sanamerkkeinä toimivat kiinalaisperäiset kanji-merkit sekä näistä johdetut foneettiset tavumerkistöt, hiragana ja katakana. Kanji-merkkejä käytetään kielen sanojen, kuten substantiivien ja verbivartaloiden, ilmaisemiseen. Tavumerkeillä taas merkitään muun muassa verbien taivutuspäätteet, muut kieliopilliset ainekset sekä lainasanat. Foneettisilla merkeillä voidaan myös korvata vaikeiksi koetut kanji-merkit tai kertoa niiden lukutapa.

Japania voidaan kirjoittaa joko pysty- tai vaakasuuntaan. Pystysuuntaista tekstiä luetaan oikealta vasemmalle, mutta toisen maailmansodan jälkeen vaakasuuntaisen tekstin lukusuunnaksi on vakiintunut vasemmalta oikealle. Sanomalehdet ja kaunokirjalliset tekstit kirjoitetaan tyypillisesti pystysuuntaan, mutta vaakasuuntainen teksti on tavallista mm. kylteissä, käyttöohjeissa ja tietoteknisissä yhteyksissä, kuten verkkosivuilla.

Japansk skrift er eit sett av tre skriftsystem som kan brukast om kvarandre til å skriva japansk. To av dei, hiragana og katakana, er stavingsalfabet medan den tredje, kanji, er ei samling ideogram som byggjer på kinesisk skrift (hanzi). Kanji og hiragana som regel blir brukt til å skriva japanske arveord, medan katakana gjerne blir brukt til lånord, framande namn og onomatopoetikon. I nokre høve blir kanji skrive saman med hjelpeteikn frå ei av dei andre skriftene for å visa uttale eller forklara ei tyding.

Det moderna japanska skriftsystemet använder sig av två huvudtyper av skrivtecken:

• Kanji, logografiska tecken som ursprungligen är inlånade från det kinesiska skrivsystemet.
• Kana, ett stavelsealfabet som består av:
  • Hiragana, som bland annat används för att beteckna grammatik, t.ex. när man visar hur ett ord skrivet i kanji böjs och för att skriva inhemska japanska ord som inte har någon kanji.
  • Katakana, som används för främmande ord såsom utländska namn, lånord, vetenskapliga namn osv. Man kan också skriva ett ord i katakana för att betona det, likt hur man kan använda kursiv skrift för att betona ord i svensk text.

Flera tusen kanji används regelbundet i språket. Man använder sig också av de båda kana-alfabeten, vilka båda består 46 grundtecken, där varje tecken representerar ett ljud inom det japanska språket. Nästan alla japanska meningar innehåller både kanji och hiragana, medan katakana används lite mer sällan. Att det japanska skriftspråket blandar så många skrivsystem, samt kräver inlärning av tusentals kanji-tecken som dessutom läses olika beroende på kontext, gör att det av vissa anses vara det mest komplexa i världen.