Erikson, Gustaf (1872 - 1947) [sv]
Other languages: Erikson, Gustaf (swedish)
Personer med anknytning till maritim verksamhet på Åland (Ålands sjöfartsmuseum) [sv]
Går till sjöss 1882 på skonertskeppet Neptun.
Sjömanspraktik på flera åländska segelfartyg.
Understyrmansexamen 1892 i Mariehamn, Åland.
Första befälet på skonertskeppet Adéle 1893.
Skeppar- och styrmansexamen 1895 i Uleåborg, Finland.
Sjökaptens- och ångbåtsbefälhavarexamen i Vasa, Finland 1900.
Första segelfartygsköpet som redare 1913 barken Tjerimai.
Första ångfartygsköpet 1919-1920, ss Rigel och ss Edgar.
Ägare av Mariehamns Rederiaktiebolag, Firma Gustaf Erikson och Nystads varv (Nystad, Finland).
Gustaf Erikson kom från en vanlig bondgård på den åländska landsbygden, född 24 oktober år 1872 i byn Hellestorp i Lemland. Hans far var skeppare och bonderedare under perioden andra hälften av 1800-talet som på Åland kallas för bondeseglationens tid. Gustaf Erikson växte upp i en miljö som genomsyrades av sjöfarten. Samhället kring Gustaf påverkades av sjöfarten och Gustaf Eriksons hela släkt var involverad i sjöfarten på något sätt, liksom de flesta andra i socknen Lemland under denna tid. Modern Amalia Eriksson var en driftig kvinna som skötte hemmet, jordbruket, fartygsprovianteringen och även skötseln av fartygen en tid efter att Gustafs far hade dött. Här i hemmet så lades grunden till Gustafs intresse för sjöfarten och till hans sparsamhet och sinne för ekonomi.
Som så många andra pojkar under denna tid så går Gustaf tidigt till sjöss, redan i 10-årsåldern är han kajutvakt på barken Neptun, och avancerar år för år och blir i 20-årsåldern befälhavare. Sjökaptensexamen avlägger han år 1900. Hans sista befäl blir på fullriggaren Lochee år 1913 då han beslutar sig för att lämna sjölivet och bli redare i Mariehamn.
Gustaf Eriksons filosofi kring hur hans rederirörelse skulle skötas var att ha ett personligt förhållande till sina befälhavare och han hade ett genuint intresse och kärlek till sina fartyg. Han kände alla befälhavare personligen och diskuterade grundligt med dem hur de skulle sköta sina fartyg. Det var viktigt för honom att hans befälhavare var erfarna sjömän, fostrade till sjöss liksom honom med samma filosofi vad gällde sparsamhet. Hans egen erfarenhet av närmare 30 år till sjöss hade gett honom stor inblick i hur ett fartyg skall skötas, seglas och hur besättningen skall behandlas. Han trodde på sparsamhet och det var viktigt att befälhavarna ombord levde efter hans regler. Han hade också under sin tid knutit många viktiga affärsband i världen vilka var av stor betydelse för hans nybildade rederirörelse.
Gustaf Erikson intresserade sig för alla aspekter ombord. Han hade själv arbetat som kock i tidiga år och proviantering var en hjärtefråga för honom. Han diskuterade ofta med stuertarna ombord hur de skall proviantera rätt så att maten räcker för den långa resan, besättningen skall hålla sig nöjd och orka arbeta utan att det finns något överflöd. När Gustaf Erikson dör år 1947 hade han hunnit verka i över 30 år som redare och byggt upp sin tids största segelfartygsflotta och tilldelats titeln Sjöfartsråd samt allmänt under namnet Segelfartygskungen. Gustaf Eriksons efterlämnade arkiv nominerades år 2021 till ett Unesco Världsminne.
Gustaf Erikson var gift med Hilda Erikson. Rederirörelsen övertogs vid Gustaf Eriksons död av sonen Edgar Erikson. Det sista segelfartyget i Gustaf Eriksons flotta som rundade Kap Horn med last under segel var fyrmastbarken Pamir 1949. Rederiet övergick sedan helt och hållet till maskindrivet tonnage.
Work in progress...