Svenska Expeditionen till Magellansländerna (1895 - 1897) [sv]

Under Eldslandsexpeditionen (1895 - april 1897) hann Otto Nordenskjöld och hans tre svenska kamrater (Per Carl Hjalmar Dusén var en av dem) besöka såväl de ödsliga stäpperna på östra Eldslandet, som de av sydbokskogar närmast ogenomträngliga centrala och västra delarna. Dessutom gjorde man färder i den sydpatagoniska skärgården och företog därifrån turer upp i dittills helt okända partier av Anderna. Under det södra halvklotets vinter, då förhållandena i Eldslandet är synnerligen bistra, reste man norrut i Chile till Santiago och Atacamaöknen.
Naturvetenskapligt arbete med kartografi och geologiska och biologiska undersökningar stod i centrum, vilket inte hindrade Otto Nordenskjöld från att försöka komma i kontakt med områdets indianer som under hundratals år utgjort jordens sydligaste befolkning. Detta var emellertid inte så enkelt eftersom kolonisationen av europeiska fårfarmare lett till blodiga sammanstötningar som självklart gjort indianerna misstänksamma.
Övergreppen på främst ona-, yaghan- och tehuelc-indianerna var enorma, och det var inte sällan fråga om regelrätta slakter. Prispengar skall ha satts på indianerna, och betalningen utgick per öra. Utlagt kött strykninbehandlades, och varje får som indianerna lyckades döda ledde till hänsynslösa hämndaktioner. Gissningsvis saknar utrotningen motstycke; folkmord har skett både förr och senare, men knappast på så kort tid.
Indianernas enda möjlighet till fysisk överlevnad var att ge upp sin kultur och söka skydd hos missionärerna. Livet på missionsstationerna var dock fjärran från det fria liv som indianerna varit vana vid. De katolska patrarna satte indianbarnen i blåsorkestrar och påbjöd bibelläsning, men det hjälpte föga. En efter en dog indianerna i de sjukdomar som de vita fört med sig.
Utanför byn Rio Grande fanns en katolsk missionsstation med en relativt stor grupp onaindianer. Dem besökte Nordenskjöld, och hans vittnesbörd och anteckningar om deras språk och sedvänjor är idag en viktig grund för vår kunskap om detta numera utrotade folk.
Otto Nordenskjöld reagerade starkt emot de övergrepp som indianerna utsattes för, och han skrev under sin vistelse i Eldslandet åtskilliga brev till presidenten, regeringen, till guvernörerna i de olika distrikten, och till diverse tidningar. Han ansåg att som läget nu var, så borde allt göras för att ge missionärerna resurser att skydda indianernas liv. Eftersom det saknades vilja att avsätta områden där indianerna skulle få vara ifred, så ställdes allt hopp trots allt till missionerna. (ur ”Otto Nordenskjöld och forskningen vid Världens ände” av Anna Larsdotter, Torgny Nordin i Populär historia 14 mars 2001)