Andreés Nordpolekspedisjon (1897) [no]

Salomon August Andrée ekspeditsioon õhupalliga põhjapoolusele algas 11. juulil 1897 ja lõppes sama aasta oktoobris kolme osavõtja – Salomon August Andrée, insener Knut Frænkeli ja fotograaf Nils Strindbergi surmaga. Meeste viimane laager avastati alles 33 aastat hiljem.

19. sajandi teist poolt loetakse tihti polaarretkede heroiliseks ajastuks. Põhja- ja lõunapooluse eemalepeletavad alad pakkusid julgusele ja tehnilistele saavutustele väljakutset. Andrée plaanid sobivad seepärast oma loomult sellesse aega. Ta tahtis oma õhupalliga alustada teekonda Svalbardist ning lennata siis üle Põhja-Jäämere kuni Beringi väinani, et Alaskal, Kanadas või Venemaal maanduda. Eesmärgiks oli mööduda põhjapoolusest nii lähedalt kui võimalik.

Andrées ballongferd var den ballongferd som den svenske vitenskapsmannen Salomon August Andrée, la ut på i et forsøk på å nå Nordpolen i 1897.

Salomon August Andrée var den første som forsøkte å nå Nordpolen luftveien. Andrée var født 18. oktober 1854 i Gränna i Jönköpings län (Småland), død i oktober 1897 på Kvitøya, Svalbard, Han var en svensk eventyrer og ballongfører. Andrée, som var utdannet ingeniør, omkom under et forsøk på å nå Nordpolen med luftballongen Örnen.

Andrée fikk sin innføring i ballongnavigasjon hos Henri Lachambre i Paris. Det var også Lachambre som hadde laget ballongen Örnen.

Andrées polarexpedition var ett försök lett av ingenjören Salomon August Andrée att 1897 resa över Arktis med vätgasballongen Örnen. Andrée och de övriga deltagarna, Knut Frænkel och Nils Strindberg, omkom under expeditionen och deras kvarlevor hittades först år 1930 på Vitön av en norsk expedition.

Sveriges första luftballongfarare S.A. Andrée lade fram planerna på en resa med vätgasballong från Spetsbergen till antingen Ryssland, Alaska eller Kanada. Med lite tur skulle färden gå direkt över Nordpolen. Planerna mottogs med patriotisk entusiasm i Sverige. En nödvändighet för att resan skulle lyckas var möjligheten att styra ballongen. Andrée hade själv utvecklat en metod med släplinor för att styra ballongen, och han beslöt att expeditionens ballong skulle styras med sådana trots att tekniken inte varit effektiv vid prov. Ballongen Örnen, som skulle ta expeditionen över polartrakterna, levererades till Svalbard direkt från tillverkaren i Paris utan att ha testats tillräckligt. Mätningar vid monteringen visade att den läckte mer gas än förväntat, vilket dock inte hejdade Andrée att ändå starta.

Sedan Andrée, Strindberg och Frænkel lyft med sin ballong från Svalbard i juli 1897, förlorade ballongen snabbt alltför mycket vätgas och man tvingades att landa på packisen efter bara två dagar. Resenärerna skadades inte vid landningen, men hade framför sig en svår färd tillbaka till fots över isen. Deras utrustning och klädsel var otillräcklig och inte alls lämpad för en sådan färd. De nådde aldrig fram till bebodda trakter. När den arktiska vintern kom i oktober slog gruppen läger på Vitön på Svalbard där de dog.

I 33 år var expeditionens öde en av Arktis olösta gåtor, tills lägret upptäcktes av en slump år 1930. Upptäckten skapade stor sensation i Sverige, där de döda männen hade betraktats som försvunna hjältar. Eftervärlden har omvärderat Andrées insats. Ett tidigt exempel på detta är Ingenjör Andrées luftfärd, Per Olof Sundmans roman om expeditionen från 1967, som porträtterar Andrée som en svag och cynisk man i händerna på sina sponsorer och på media. En liknande bild av Andrée framgår redan av Frans G. Bengtssons essä om denna expedition. Moderna skribenters bedömning av hur Andrée offrade inte bara sitt eget utan också sina två unga medresenärers liv varierar i hårdhet, beroende på om skribenten ser honom som medskyldig till tidens nationalistiska yra eller som ett offer för den.