dressjakke [no]

Pintsak on pikkade varrukatega, ülakeha ja puusi kattev eest nööbitav kuub. Pintsak on sagedamini meeste rõivaese, kuid ka naiste kostüümijakki võidakse nimetada pintsakuks. Pintsak on tihti ülikonna osa.

Pintsak võib olla villasest, poolvillasest, linasest riidest, sametist, nahast. Tavaliselt voodriga. Pintsakul võivad olla taskud, lõhik.

Pintsaku all võidakse lisaks särgile kanda vesti.

Pikkutakki (myös yhdistetakki tai irtotakki) on miesten sisävaate. Pikkutakki yhdistettynä eri kankaasta valmistettuihin housuihin on asusteena epävirallisempi kuin puku, mutta neuletta muodollisempi. Se sopii monissa tapauksissa työvaatteeksi, mutta myös rennompiin juhliin, joissa noudatetaan niin sanottua smart casual -⁠pukeutumisohjetta.

Pikkutakki valmistetaan samoilla kaavoilla kuin puvuntakki. Kankaissa on kuitenkin eroja: jotkin pikkutakeissa käytettävät kuosit eivät sovi pukuihin ja päinvastoin.

Dressjakke er ei kort jakke som kan brukast som del av ein dress eller saman med andre klede. Han er typisk rekna som eit mannsplagg, men kan også brukast av kvinner. Opphavleg var denne jakketypen laga for kvardagsbruk, men han er sidan blitt rekna som eit meir formelt plagg.

Kavaj, från nederländskans kabaai, av okänt ursprung, är ett klädesplagg, en kort mansrock, ursprungligen avsedd för vardagsbruk men numera främst finplagg, som antingen är del av en kostym eller en uddakavaj. Kavajen är även en del av damernas dräkt.

Klädkoden kavaj innebär att herrarna skall bära hel kostym (inte udda kavaj), vanligen men inte nödvändigtvis en mörk sådan, med ljus (inte nödvändigtvis vit) skjorta och slips alternativt fluga, damerna mellanklänning.

Kavajen var ursprungligen en arbetsjacka, som kom in i modet i samband med franska revolutionen. Den var populär bland sjömän (se skepparkavaj), och blev under 1800-talet vanligt som sport- eller fritidsplagg.

På 1870-talet föddes kostymen, vilken till en början möttes med stor skepsis och främst sågs som ett fritidsplagg. Särskilt upprördes många av den storrutiga kostymen med kring knäet insvängda byxben som kom på modet i slutet av 1870-talet.

Ännu på 1890-talet var kavajen inte fullt accepterad i salongerna. Figaro skrev bland annat: Om den usla kavajen nedlåta vi oss ej att tala. Och ännu mindre om kavajens usla bärare. Av vilka de flesta är på moraliskt fördärv: trilljannar (cyklister), skolynglingar, lantpatroner, bondriksdagsmän på hovbal och för lösdriveri varnade varietébesökare. Inte ens krigsministern bär kavaj. Så uselt är plagget. Kavajen tillhör sjöresan, ej sällskapsrummet, promenaden, teatersalongen m. m.. Försvaret för i första hand bonjouren sjöng då dock på sista versen och ganska snart därefter blev kavajen accepterad åtminstone i mindre högtidliga sammanhang.