Slaget ved Helsingborg (1710)

The Battle of Helsingborg was the last major engagement of the Great Northern War to take place on Swedish soil, and resulted in a decisive victory of a Swedish force of 14,000 men under the command of Magnus Stenbock against a Danish force of equal strength under the command of Jørgen Rantzau, ensuring that Denmark's final effort to regain the Scanian territories that it had lost to Sweden in 1658 failed. The battle was fought on March 10, 1710, in the province of Scania, just outside the city of Helsingborg, and directly on the Ringstorp heights just north-east of the city.

Denmark-Norway had been forced out of the Great Northern War by the Treaty of Traventhal in 1700, but had long planned on reopening hostilities with the goal of reconquering the lost provinces Scania, Halland and Blekinge. After the Swedish defeat at Poltava in 1709, the Danes saw an opportunity and declared war on Sweden the same year. The declaration of war arrived at the Swedish state council on October 18, 1709. The pretext given was that Sweden had been intentionally trying to avoid paying the Sound Dues, and that the population of Scania, Halland, Blekinge and Bohuslän had been mistreated by the Swedish.

In January 1710 the Danish invasion force defeated a smaller Swedish force outside Kristianstad in a small skirmish. On March 10, 1710, the Danish force finally engaged the Swedish army, which had been hastily drafted from the surrounding regions to try to resist the Danes. The Swedish cavalry carried the day during the engagement, with the Danish lines crumbling and retreating under repeated charges. The battle proved to be a total rout for the Danes, with more than half of their force killed, wounded or captured. The battle ended any hopes for the Scanian territories to return to Danish rule, and the territories became a permanent part of Sweden.

Helsingborgi lahing on 10. märtsil 1710 (Juliuse kalendri järgi 27. veebruaril, Rootsi kalendri järgi 28. veebruaril) toimunud Põhjasõja lahing Taani ja Rootsi vägede vahel Skånelandi alade üle. Rootsi väed alistasid taani väed ja säilitasid Skånelandi piirkonna.

Rootsi vägesid juhatas krahv Magnus Stenbock. Taani väejuht oli Jørgen Rantzau. Mõlemas väes võitles umbes 14 000 meest.

Rootslaste poolel langes lahingus 897 meest, taanlaste poolel 1500.

Helsingborgin taistelu käytiin 28. helmikuuta 1710 Ruotsin ja Tanskan välillä. Se oli osa suurta Pohjan sotaa. Taistelussa Magnus Stenbockin johtamat ruotsalaiset voittivat tanskalaisten armeijan ja karkottivat heidät Skånesta.

Det første slaget ved Helsingborg vart utkjempa i 1362

Slaget ved Helsingborg (10. mars 1710) var eit dansk mislukka og siste forsøk på å ta attende Skåne, som vart tapt til Sverige i 1658.

På Ringstorphøgdene nordvest for Helsingborg, møtte 14 000 danskar under Jørgen Rantzau ein like stor svensk arme under Magnus Stenbock, og vart slått.

Slaget vid Helsingborg stod den 28 februari 1710 (enligt den svenska kalendern; 27 februari enligt den julianska och 10 mars enligt den gregorianska) vid Ringstorpshöjden nordöst om dåvarande Helsingborg. De stridande parterna var den danska invasionsarmén på 14 000 man, ledd av generallöjtnant Jørgen Rantzau, och den lika stora segrande svenska armén ledd av guvernören i Skåne, Magnus Stenbock.

Den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat ett anfall mot Sverige, trots att freden i Traventhal år 1700 hade tvingat Danmark ut ur stora nordiska kriget. Efter det förkrossande svenska nederlaget i Poltava den 28 juni 1709 tog Danmark tillfället i akt och den 18 oktober förklarade man krig mot Sverige. Den 2 november landsteg en dansk invasionsarmé under befäl av general Christian Ditlev Reventlow vid Råå söder om Helsingborg. Då de svenska styrkorna i Skåne vid tillfället inte var starka nog att motstå den danska armén tvingades de slå till reträtt och danskarna kunde snabbt överta stora delar av Skåne. Samtidigt pågick från svensk sida en intensiv verksamhet för att rekrytera och träna nya trupper och i januari 1710 kunde Stenbock tåga in i Skåne med sin armé. Reventlow ansåg sig tvungen att dra sig tillbaka med den efter hand alltmer försvagade danska invasionsarmén och under återtåget insjuknade han och ersattes av generallöjtnant Jørgen Rantzau.

De två arméerna möttes slutligen vid Ringstorp utanför Helsingborg den 28 februari 1710. Den danska armén stod väl skyddad invid Helsingborg, vänd åt nordväst varifrån man trodde att svenskarna skulle komma, men Stenbock anlände i stället från norr. Rantzau stärkte då upp sin vänstra flank i väster, men Stenbock skickade sitt kavalleri åt öster för att kunna utflankera danskarna där. För att skydda sig mot detta beordrade Rantzau kavalleriet på sin högerflank att förflytta sig och möta svenskarna. Denna framryckning skulle gälla endast högerflanken, men eftersom de inte hade fått något besked om detta tolkades rörelsen av befälhavarna i danska centern som ett generellt avancemang och hela den danska armén lämnade sin skyddade ställning och vred sig norrut. Kavalleristriderna på östra sidan av slaget böljade fram och tillbaka, men efter att förstärkningar förts fram kunde de svenska ryttarna slå tillbaka danskarna, som tog till flykten. Samtidigt pågick häftiga infanteristrider i centern där effektiv svensk användning av sina regementskanoner nötte på de danska trupperna, som när de såg sitt kavalleri retirera också började fly. Endast elitförbanden Livgardet till fot och Grenadjärkåren bjöd fortsatt motstånd, men fick till slut dra sig tillbaka.

De danska trupperna flydde tillbaka innanför Helsingborgs befästningar och kunde därifrån evakueras till Danmark. De sista trupperna lämnade Skåne den 5 mars 1710. Detta blev Danmarks sista verkställda kraftsamling i syfte att återta Skånelandskapen.