Helland, Amund (1846 - 1918) [no]

Amund Theodor Helland (fødd 11. oktober 1846 i Bergen, død 15. november 1918) var ein norsk geolog og politikar (Venstre).

Han vart cand.min. i 1868, og vart i 1885 tilsett ved Det Kongelege Frederiks Universitet i eit ekstraordinært professorat i bergbyggingslære og geologi, eit embete han heldt til han døydde.

Helland var ein allsidig person. I dag er han best hugsa som kulturgeograf, og det omfattande verket hans Norges land og folk topografisk-statistisk beskrevet i førtito tjukke bind, er i format og omfang ei unik kjelde til landet i denne tida. Verket inneheld skildringar av landskap, samfunn og folk.

Karakteristikkane hans av samar kategoriserte desse som å finne seg på eit lågareståande utviklingstrinn. Om kollegaen sin Thekla Resvoll sa han «Hon er en meget betydeleg vitenskapsmann, eg hadde aldri trodd at et kvinnfolk kunde nå så langt». Helland var òg utdanningspolitisk interessert, og ivra for sjølvstyre for universitetet i forhold til dei pengemessige bidragsytarane, samt fridom for professoren i forhold til administrativ rektor.

Erik Werenskiold målte eit frodig portrett av Helland i 1885. I 1912 fekk han Petter Dass-medaljen.

Amund Theodor Helland (født 11. oktober 1846 i Bergen, død 15. oktober 1918 i Kristiania) var en norsk geolog og politiker (Venstre).

Han ble cand.min. i 1868, og ble i 1885 ansatt ved Det Kongelige Frederiks Universitet i et ekstraordinært professorat i bergbygningslære og geologi, et embete han beholdt til sin død.

Helland var en allsidig person. I dag huskes han best som kulturgeograf, og hans omfattende verk Norges land og folk topografisk-statistisk beskrevet i førtito tykke bind, er i format og omfang en unik kilde til landet i denne tiden. Verket inneholder skildringer av landskap, samfunn og folk.

I sin samtid var han ansett som en fargerik og aparte karakter. Han skal ha hatt meget sterke sym- og antipatier, og vært kompromissløs i både utsagn og handlinger. I boken Blant lærde og ulærde : anekdoter og episoder fra hovedstadens akademiske liv omtales han som «lite opptatt av korrekt form», og som årsak til at han ikke ble innvalgt til Videnskapsakademiet, oppgis hans «radikale synspunkter og polemiske grovheter». I 1887 utga han anonymt boken 1300 udtalelser af og i Morgenbladet, der han kronologisk gjenga et utvalg av avisens redaksjonelle ytringer gjennom 20 år. Helland selv befant seg langt til venstre i sitt politiske syn, mens Morgenbladet var kjent som svært høyreorientert med krasse utfall mot meningsmotstandere på venstresiden. I forordet skrev Helland: «At her er anført Udtalelser om Mænd af forskjellige politiske Partier, vil allerede fremgaa deraf, at Bogen begynder med Hr. Amtmand Aall, knehøne, og ender med Hr. Lensmand Øverland, blind Bersærk og Tyran.» Hellands karakteristikker av samer kategoriserte disse som å befinne seg på et laverestående utviklingstrinn. Om sin kollega Thekla Resvoll «Hon er en meget betydelig vitenskapsmann, eg hadde aldri trodd at et kvinnfolk kunde nå så langt». Helland var også utdanningspolitisk interessert, og ivret for universitetets autonomi i forhold til de økonomiske bidragsytere og professorers frihet i forhold til rektor.

Erik Werenskiold malte et frodig portrett av Helland i 1885.

Amund Theodor Helland, född 11 oktober 1846 i Bergen, död 15 november 1918 i Kristiania, var en norsk geolog.

Helland blev student 1864, avlade 1868 mineralogisk ämbetsexamen och blev 1874 universitetsstipendiat i geologi. Efter professor Sjur Aamundssøn Sexes avgång 1879 föreläste han över bergbyggnad och utnämndes 1885 till extra ordinarie professor i bergbyggnad och geologi. Från 1870 gjorde han vidsträckta resor och noggranna undersökningar och framlagt resultaten därav i en serie vetenskapliga och populära skrifter. Bland de senare märks Om jordklodens bygning (1878). Hans tidigaste verksamhet hade till föremål undersökning av koppar- och svavelkisgruvor. Dit hör arbetena Kongsbergs sølvværks drift før og nu (1885), där han tog till orda för en utvidgning av driften och som föranledde hans insättande i en kommitté för utarbetande av en plan för verkets framtida drift, Haandbog i grubedrift (I-III, 1887) och Norsk bergret med udsigt over andre landes bergværkslovgivning (1892).

Sedermera började han utforska fjordarnas och insjöarnas bildning, glaciärbildningar samt isperioden i sin helhet, och i sina teorier närmar han sig de skotska geologerna av Andrew Ramsays skola. Hans Svenske geologer om indsjøerne (i "Archiv for mathematik og naturvidenskab", IX) framkallade genmälen av Alfred Nathorst och Alfred Elis Törnebohm (i "Geologiska föreningens förhandlingar", VIII). Slutligen ägnade han sin verksamhet åt Norges geologiske undersøkelse: Jordbunden i Norge (1893) och specialbeskrivningar över jordmånen i amten Jarlsberg og Larvik och Romsdal samt på Lofoten och Vesterålen (1893-97). Från 1896 ledde han utgivandet av "Norges land og folk".