Umiak [sv]

Umiak betyder "kvinnobåt" på inuitiskaeskimåernas språk. Umiaken är en öppen skinnbåt som används till transporter i lugnare vatten. Den drivs fram med åror, eller kan även paddlas och ha ett litet segel för lätta undanvindar. Umiaken kan vara upp mot 9 meter lång, 1,5 till 1,8 meter bred , båten är flatbottnad och saknar utvändig köl. Umiaken har använts mest av kvinnorna, kajaken däremot är en båt för männen för jakt och fiske.

Umiaken är uppbyggd av ett bärande skelett av längsgående ribbor, en tvärgående spantkonstruktion som är fäst i kölen och stävar. Virket har troligen oftast varit drivved, eftersom de arktiska regionerna saknar träd. Ribbverket är klätt med skinn från sälar som är sytt tillsammans i vått tillstånd. Vid torkning krymper skinnet och förblir spänt över den underliggande konstruktionen av ribbor. Umiaken som är en lastdryg båt används bland annat till handelsresor eller transporter för hela familjens egendom. Den är ingen båt för öppet hav med hård sjögång eller vind, endast för färder längs kuster, fjordar eller utefter iskanten. Umiaken ros av fyra till sex kvinnor, båtarna kan bära upp mot 20 personer eller mer beroende av båtens storlek.

Umiakki on inuiittien kehittämä venetyyppi, jota he käyttävät kulkuneuvona. Sana “umiakki” merkitsee “naisen venettä”, kun kajakki vastaavasti tarkoittaa miesten käyttämää venetyyppiä. Perinteinen umiakki on kajakin tapaan valmistettu jäätikön kuljettamasta ajopuusta tai valaan luusta. Osat on liitetty kehikkoon pingotetulla hylkeennahalla tai -suolilla.

En konebåt (grønlandsk: umiaq) eller umiak er navnet på inuitenes større fartøy. Det norske navnet kommer av at båten blir rodd av kvinner.

Konebåten er flatbunnet og er bygd som et treskjelett som er sammenfalset og surret. Huden er laget av selskinn hvor håret er tatt av, og er sydd sammen vanntett og utspent over skjelettet, slik at når det har tørket sitter det stramt som et trommeskinn.

En konebåt er vanligvis 8-10 m lang, 1,5 meter bred og veldig romslig og lett i forhold til størrelsen. Den ble rodd av fire eller seks kvinner og ble ofte styrt av en eldre mann. Den ble brukt til frakt når en inuittfamilie reiste fra sted til sted, og den brakte derfor med seg hele familiens eiendom som telt, husgeråd, hunder, og barn. Båten tålte ikke mye sjøgang, så reisene ble mest mulig foretatt langs kysten slik at en kunne komme seg lett til lands i tilfelle uvær.

Med en så spinkel, og ofte full skinnbåt ferdes grønlenderne i isfylte farvann, og ofte i rivende strøm med sammenstøtende isflak, eller hvor man på den ene side har isen eller åpent hav, og på den andre siden en bratt klippekyst, der landing er umulig. Skinnbåter hadde mange fordeler for inuittene, sammenlignet med andre båter. De rommet mye på grunn av den flatbunnede formen, de var lette å hale på land og opp på isen, og den kunne bæres kortere strekninger over land. I tilfelle hull i båtens hud, noe som lett kunne skje i isfarvann, kunne en skade utbedres midlertidig med en gang med å presse et stykke spekk mot lekkasjen, og senere repareres ved hjelp av nål og tråd. Selv om båten kommer i press i isen, slik at en del av treverket ble knekt, kunne den likevel brukes dersom skinnhuden var tett. Konebåten fløt også på grunt vann og på land kunne den snues med bunnen i været og brukes som telt.

En vanlig dagsreise med konebåt var på 40 til 60 km. Inuittene greide å manøvrere den selv under vanskelige isforhold.

Den eldste daterte konebåten er fra omtrent år 1500, men konebåter har nok vært brukt av Thule-kulturen i hele dens eksistensperiode (1000-1800). På Østgrønland og i Nordøstcanada var konebåter i bruk helt opp på 1930-tallet. Først etter 2. verdenskrig ble motordrevne båter tatt i bruk i disse områdene.