Bruhn, Maria Christina (1732 - 1802) [sv]

Andre språk: Bruhn, Maria Christina (svensk)

Uppfinnare i Sverige (Tekniska museet) [sv]

Beskrivelse
Kvinnliga uppfinnare var inte så vanliga under 1700-talet. Maria Christina Bruhn var Sveriges första kvinnliga uppfinnare inom artilleriteknik. Hon kom på ett säkert sätt att förvara krut. [sv]
Livsrolle
Ansvarlig forvalter
Tekniska museet (Museum) [sv] forvalter informasjonen på denne siden
Kontaktinformasjon
Datasetets innehåll: samlingsinfo@tekniskamuseet.se [sv]
Personuppgifter: info@tekniskamuseet.se [sv]
Lisens
Ingen rettigheter reservert (CC0) gjelder informasjonen på denne siden og ikke noen verk/objekter opprettet av aktøren
Sist lagret
19.03.2024 21:36:44
13.04.2024 06:14:27
Publisert
Status

URI
http://kulturnav.org/1e9db3ee-d85c-4907-9781-668148bb8572 | RDF/XML | JSON-LD
Navn
Bruhn, Maria Christina
Svensk

Fornavn
Maria
Svensk

Mellomnavn
Christina
Svensk

Etternavn
Bruhn
Svensk

Tittel
Uppfinnare

-Tittel
Uppfinnare
Svensk
Beskrivelse
Kvinnliga uppfinnare var inte så vanliga under 1700-talet. Maria Christina Bruhn var Sveriges första kvinnliga uppfinnare inom artilleriteknik. Hon kom på ett säkert sätt att förvara krut.
Svensk

Maria Christina Bruhn was Sweden’s first female inventor in the field of military technology. She improved the design of powder charges for cannons – so-called cartouches.
Engelsk

Wikipedia (via Wikidata)

Wikipedia (via Wikidata)

Fødsel
01.01.1732

-Tidspunkt
01.01.1732
Død
01.01.1802

-Tidspunkt
01.01.1802
Livsrolle
-Livsrolle
Bokmål

Svensk

Engelsk

Estisk

Finsk
Kjønn
Bokmål

Svensk

Engelsk

Tysk

Estisk

Biografi

I början av Gustav III:s regeringstid utlystes ett pris på 6 000 daler kopparmynt för den som kunde komma på förbättringar för så kallade fastage och karduser. Fastage var en sorts laggkärl för förvaring av krut och karduser var ett slags påsar i tyg eller papp, som används vid avfyrning av kanoner. Viktigt var att fastage och kardus försåg krutet med ett bra skydd både mot fukt och mot hetta. Karduser fick dessutom inte stoppa igen eller lämna glödande rester i kanonröret efter avfyrning.

Maria Christina Bruhn (1732–1808) drev en tapetverkstad och var van vid att arbeta med papp, tyg och fernissor, kunskaper som kommer väl till pass vid tillverkning även av karduser. Hennes syster hade gift sig med stadsingenjören Hieronymus von der Burg, som hade studerat för självaste Carl von Linné och kände många lärda personer i Stockholm. Genom honom kom Bruhn i kontakt med Nils Lindblom, professor i matematik vid artilleriet och professorn vid artillerikadettskolan, Pehr Lehnberg. De var dessutom medlemmar av Kungliga Vetenskapsakademien, som skulle bedöma bidragen i den tävling som kungen hade utlyst. Sannolikt var det genom dessa som Bruhn fick höra talas om tävlingen. Tillverkning av laggkärl lämnade hon åt andra, men karduser ansåg hon sig som tapetmakare ha en chans att kunna förbättra.

Den 2 mars 1774 framträdde Maria Christina Bruhn i Kungliga Vetenskapsakademien för att presentera sin uppfinning: fernissade vatten- och eldsäkra karduser. Vetenskapsakademien anordnade en provskjutning med hennes karduser. Provskjutningen gav ett hyggligt resultat men karduserna hade dessvärre lämnat kvar orenheter i kanonen och stoppat till kanonröret.

Hennes främste konkurrent var general vid artilleriet och hette Reinhold von Anrep. Provskjutningen med hans karduser blev en ännu mindre framgång. Det fanns alltså inget fullgott förslag och båda underkändes. Tävlingen kom nu av sig.

Samtidigt började Bruhn förbättra sitt förslag genom att förse ena ändan av kardusen med ett tunt tygstycke, ett så kallad qvinettyg. Sådana fernissade karduser levererade hon på egen bekostnad till kadettkårens övningar fram till 1780 utan några missöden.

Nu började andra ta åt sig äran för karduserna. En av dem som hade varit med vid provskjutningarna med Bruhns karduser var major Per Gustaf Wagenfelt. Han presenterade nu karduserna som sina och lyckades få en kunglig belöning om 500 riksdaler för dem. När detta blev känt protesterade en kapten Lindfeldt som visste att kardusen inte var Wagenfelts uppfinning och det hela kom även till Bruhns kännedom.

1783 skrev hon till Krigsexpeditionen och gjorde anspråk på både äran och prispengarna. Byråkratins kvarnar malde långsamt. Men hon gav sig inte. De flesta inblandade försökte två sina händer och inte fläcka någon viktig persons anseende samtidigt som Bruhn ihärdigt låg på och sanningen om karduserna inte kunde förtigas.

Det tog många skriverier och utlåtanden innan slutbeskedet kom tre år senare. I augusti 1786 förklarade Krigskollegiet att det var Maria Christina Bruhns karduser som var de bästa och billigaste och att hon vunnit tävlingen. Den 8 maj 1787 kvitterade hon ut belöningen. Hon avvecklade sedan tapetverkstaden och drog sig tillbaka. Maria Christina Bruhn dog 1808.

Ofta brukar det hävdas att Maria Christina Bruhn bara fick en bråkdel av den prissumma som hon egentligen skulle ha rätt till. Detta stämmer inte. Prissumman var år 1773, när den utlystes, 6 000 daler kopparmynt för utveckling av både fastage och kardus. Alltså 3 000 daler kopparmynt för utvecklingen av fastage och 3 000 daler kopparmynt för utvecklingen av kardus.

Vid myntreformen år 1777 blev riksdaler (specie) huvudvaluta och växlades mot 18 daler kopparmynt. En riksdaler var lika med 48 skilling. Den totala prissumman angavs efter myntreformen som 333 riksdaler och 16 skilling. Den 8 maj 1787 kvitterade Maria Christina Bruhn ut den halva av belöningen som gällde karduser, 166 riksdaler och 32 skilling specie.

Text och research: Peter Du Rietz

Svensk

At the beginning of the reign of Gustav III, a large reward was announced for anyone who could invent a way of improving the ways in which gunpowder was handled. This involved both the barrels in which gunpowder was stored and the cartouches, which were a kind of paper or cloth bag that contained the powder charge inside the cannons. It was crucial that the barrels and the cartouches provided the gunpowder with adequate protection against both moisture and heat. For the cartouches, it was also vital that they did not cause a blockage or leave any residue inside the bore once the shot had been fired.

Maria Christina Bruhn (1732–1808) ran a tapestry and wallpaper workshop and was accustomed to working with paper, fabrics and varnish – knowledge that could easily be applied to the manufacturing of cartouches. Her sister had married the engineer Hieronymus von der Burg, who had studied under Carl Linnaeus and knew many influential scholars in Stockholm. Through him, Bruhn came into contact with Nils Lindholm and Pehr Lehnberg. Aside from being professors working for the military, they were also members of the Royal Swedish Academy of Sciences, which was to assess the entries to the competition announced by the king. It is likely that this is how Bruhn first heard about the competition. She left the manufacture of gunpowder barrels to others, but she believed that her background with wall coverings would make it possible for her to improve the design of cartouches.

Test-firing and skulduggery
On 2nd March 1774, Maria Christina Bruhn presented her invention to the Royal Swedish Academy of Sciences: the waterproof and fireproof varnished cartouche. The Academy organised a test-firing of her cartouches. The test-firing had creditable results but, unfortunately, the cartouche had left some residue inside the cannon, resulting in the bore becoming blocked.

Her main competitor was Reinhold von Anrep, who was General of the Artillery. The test-firing of his cartouches was even less successful. As neither submission was fully satisfactory, both were rejected, and the competition ground to a halt.

Bruhn began to modify her invention by adding a thin piece of fabric to one end of the cartouche. At her own expense, she supplied her cartouches to the cadet corps for their military exercises until 1780, without experiencing any problems.

Now, however, others began to take credit for her cartouches. One person who had been present at the test-firing of Bruhn’s cartouches was Major Per Gustaf Wagenfelt. He now presented the cartouches as his own, for which he received a royal reward of 500 riksdaler. When this became known, a certain Captain Lindfeldt – who knew that the cartouches were not Wagenfelt’s own invention – protested, and the whole affair subsequently became known to Bruhn.

In 1783, she wrote to the War Office to claim her rightful credit as well as the prize money. The wheels of bureaucracy turned slowly, but she did not give up. Not wishing to be seen to cast aspersions on the reputation of important figures, most of those involved attempted to wash their hands of the matter, but Bruhn persisted and eventually the truth about her cartouches could no longer be ignored.

After many letters, claims and counterclaims, the final decision came three years later. In August 1786, the War College ruled that it was Maria Christina Bruhn’s cartouches that were both the best and the cheapest, and that she was the true winner of the competition. On 8th May 1787, she received her reward. She then closed her tapestry and wallpaper workshop and returned to her private life. Maria Christina Bruhn died in 1808.

The size of the prize
It has often been claimed that Maria Christina Bruhn received only a fraction of the prize money to which she was truly entitled. This is, however, untrue. The total sum of the prize in 1773 (when the competition was announced) was 6,000 daler kopparmynt for the development of both the gunpowder barrel and the cartouche – i.e. 3,000 daler kopparmynt for the development of the barrel and 3,000 daler kopparmynt for the development of the cartouche.

Following the monetary reform of 1777, riksdaler (specie) became the main currency, which was worth 18 daler kopparmynt. One riksdaler was equivalent to 48 skilling. After the monetary reform, the total prize sum was stated to be 333 riksdaler and 16 skilling. On 8th May 1787, Maria Christina Bruhn accepted her half of the prize, which amounted to 166 riksdaler and 32 skilling (specie).

Text and research: Peter Du Rietz

Engelsk

-Linktekst
Lönnroth, Erik (1991). Mamsell Bruhn: en svensk uppfinnare i artilleriteknik. Polhem. 1991 (9
Svensk
DigitaltMuseum
021036790896
-Id
021036790896
-System
DigitaltMuseum
Ingen treff.
Uuid
1e9db3ee-d85c-4907-9781-668148bb8572
ACL (rettigheter)
fe599904-89fa-47d7-9653-bc9c2dca02a2_SHARED
Status
Publisert
Status Lagret av Tidspunkt
Publisert Maria Dahlman Samuelsson (Tekniska museet[sv]) 22.11.2016 14:54:12
Ny Maria Dahlman Samuelsson (Tekniska museet[sv]) 22.11.2016 14:48:25

Vis i datasett
Plassholdere
Nei