Falk, Hjalmar (1859 - 1928)

Peterolsen Groth Hjalmar Seierstedt Falk (2 April 1859 – 2 November 1928) was a Norwegian linguist and philologist.

A professor of philology at the University in Kristiania for about thirty years, he is particularly known for his etymological dictionary of the Norwegian and Danish language in cooperation with Alf Torp.

Hjalmar Sejersted Falk (2. april 1859–2. november 1928) var ein norsk språkforskar frå Vang i Hedmark.

Han vart student 1876 og tok språkleg-historisk lærareksamen 1882. Sidan var han i fleire år lærar i Kristiania, men heldt ved sida fram med vitskaplege studie, særleg av germanske språk og nordisk mytologi, til dels under stipendopphald i Tyskland og England. I 1888 tok han den filosofiske doktorgraden på avhandlingan «Om nomina agentis i det oldnorske Sprog», han vart universitetsstipendiat i 1890, dosent i 1895 og professor i germansk filologi ved Universitetet i Kristiania i 1897. Som universitetslærar, særleg som lærar i tysk, arbeidde han for ei meir praktisk og moderne språkundervisning. Han offentleggjorde ei rad arbeid av språkvitskapleg, filologisk og kulturhistorisk art, for det meste i «Nordisk Arkiv for Filologi» og i skrift utgjevne ved Videnskabsselskabet i Kristiania. Saman med Alf Torp utgav han Etymologisk Ordbog over det norske og det danske Sprog (1901–06). Han var leiar i komitéen som utarbeidde rettskrivinga av 1917.

Hjalmar Sejersted Falk, född den 2 april 1859 i Vangs socken, död den 2 november 1928, var en norsk språkforskare.

Falk blev student 1876, tog 1882 lärarexamen, blev 1888 filosofie doktor, 1890 universitetsstipendiat, 1895 docent och 1897 professor i germansk filologi vid Kristiania universitet. Som ledamot av "Rigsmaalforeningen" deltog han i striden mot "landsmålets" upphöjande till likaberättigat undervisningsspråk. Han tilldelades Fridtjof Nansens belønning for fremragende forskning 1903.

Falk skrev Die nomina agentis der altnordischen Sprachen (1889), de populärvetenskapliga Vanskabninger i det norske sprog (1894), Sprogets visne blomster (1895) samt, i förening med Alf Torp, de omfattande arbetena Dansk-norskens lydhistorie (1898), Dansk-norskens syntax (1900) och Etymologisk ordbog over det norske og det danske sprog (1901-06, en tysk omarbetad upplaga 1910-11). Därtill kommer ett stort antal smärre uppsatser i ljudhistoria, fornnordisk mytologi och litteraturhistoria.

Bland hans senare verk märks Altnordisches Seewesen (1912), Altnordische Waffenkunde (1914), Altwestnordische Kleiderkunde (1919), Betydningslære (1920). Inom religionsforskningen har i synnerhet hans undersökning av alla de i tulorna och andra källskrifter förekommande namnen på Oden vunnit stor uppmärksamhet.