Arkeologi [sv]

Archaeology or archeology is the study of human activity through the recovery and analysis of material culture. The archaeological record consists of artifacts, architecture, biofacts or ecofacts, sites, and cultural landscapes. Archaeology can be considered both a social science and a branch of the humanities. It is usually considered an independent academic discipline, but may also be classified as part of anthropology (in North America – the four-field approach), history or geography.

Archaeologists study human prehistory and history, from the development of the first stone tools at Lomekwi in East Africa 3.3 million years ago up until recent decades. Archaeology is distinct from palaeontology, which is the study of fossil remains. Archaeology is particularly important for learning about prehistoric societies, for which, by definition, there are no written records. Prehistory includes over 99% of the human past, from the Paleolithic until the advent of literacy in societies around the world. Archaeology has various goals, which range from understanding culture history to reconstructing past lifeways to documenting and explaining changes in human societies through time. Derived from the Greek, the term archaeology means "the study of ancient history".

The discipline involves surveying, excavation, and eventually analysis of data collected, to learn more about the past. In broad scope, archaeology relies on cross-disciplinary research.

Archaeology developed out of antiquarianism in Europe during the 19th century, and has since become a discipline practiced around the world. Archaeology has been used by nation-states to create particular visions of the past. Since its early development, various specific sub-disciplines of archaeology have developed, including maritime archaeology, feminist archaeology, and archaeoastronomy, and numerous different scientific techniques have been developed to aid archaeological investigation. Nonetheless, today, archaeologists face many problems, such as dealing with pseudoarchaeology, the looting of artifacts, a lack of public interest, and opposition to the excavation of human remains.

Arheoloogia ehk muinasteadus on ajalooteaduse haru, mis käsitleb aineliste ajalooallikate ehk muististe põhjal ühiskonna minevikku.

Muistised on rajatiste, eriti hoonete jäänused, esemelised leiud ja muu väljakaevamistel saadud materjal, välja arvatud kirjalikud allikad, mis kuuluvad filoloogia, epigraafika ja numismaatika valdkonda.

Muistiseid õpitakse tundma arheoloogilistel väljakaevamistel. Selleks eemaldatakse muistiselt pinnasekiht ja uuritakse üksikasjalikult läbi kultuurkiht. Muististe laadi ja leviku järgi selgitatakse asjaomase ajajärgu majanduse ja kultuuri iseloomulikud jooned.

Eriti tähtis on arheoloogia esiajaloo uurimises.

Arheoloogiaga tegelevat inimest nimetatakse arheoloogiks.

Sõna "arheoloogia" tähistas algselt, näiteks Thukydidesel, minevikuõpetust.

Eestis on arheoloogiapärandi kaitse reguleeritud Muinsuskaitseseadusega. 2022. aasta seisuga oli kaitse alla võetud 6716 arheoloogiamälestist.

Arkeologia (< kreikk. arkhaios, ’muinainen’ + logos, ’tieto’), joskus myös muinaistutkimus tai muinaistiede, on humanistinen tiede tai oikeammin joukko tieteitä, jotka tutkivat ihmisen menneisyyttä analysoimalla muinaisjäännöksiä eli niitä jälkiä, joita ihmisten toiminta on jättänyt maaperään tai vesistöjen pohjaan. Tällaisia ovat esimerkiksi vanhat rakennukset ja niiden perustukset, esinelöydöt eli artefaktit, ihmisten hyödykseen käyttämien eläinten ja kasvien jäännökset (kuten makrofossiilit), haudat ja ihmisten jäännökset, laivanhylyt sekä ihmisen maisemassa aiheuttamat muutokset. Arkeologisen tutkimuksen lähdeaineisto saadaan useimmiten arkeologisista kaivauksista.

Arkeologia voi tutkia lähihistoriaa ja siten täydentää historiantutkimusta, joka perustuu kirjallisiin lähteisiin. Usein arkeologia tutkii kaukaista menneisyyttä, varhais- tai esihistoriaa, josta ei ole kirjallisia lähteitä. Arkeologiaan erikoistunutta tutkijaa kutsutaan arkeologiksi.

Arkeologi er studiet av menneskeleg aktivitet, det vil seie korleis dei levde, kva dei levde av, og eventuelt kvar dei kom frå eller drog til, hovudsakleg gjennom studiet av dei materielle leivningane som finst etter dei på og i jorda. Systematiske arkeologiske utgravingar er ei viktig metode for å skaffe fram dette materialet. Men moderne teknikk har òg stilt andre metodar til rådvelde for arkeologien, som til dømes fotografering frå fly og bruk av såkalla georadar, eit apparat som kan avteikne konstruksjonar som ligg under jordoverflata.

Arkeologi er den viktigaste måten å finne ut meir om tidleg menneskeleg historie på frå så gamal tid at det ikkje finst skriftlege kjelder å halde seg til, såkalla førhistorisk tid, før ein tok til å skrive. Arkeologiske metodar kan også brukast til å gje kunnskap om livet i historisk tid, og fylle ut hòl og stadfeste eller avkrefte påstandar i skriftlege kjelder frå slike tider, som dei mange arkeologiske utgravingane av leivningar frå mellomalderen gjev gode døme på.

Arkeologi (av grek. archaiologia "fornkunskap", av archaios "urgammal", "forntida": kunskapen om den forna människan). Arkeologi är studiet av materiella lämningar som på något sätt påverkat eller påverkats av människan, exempelvis artefakter. Ämnet är av natur tvärvetenskapligt, och kan anses vara både av humanistisk och naturvetenskaplig art. Arkeologin behandlade länge det som kunde beaktas vara människans förhistoria, men idag är arkeologiska studier inte begränsade tidsmässigt. Ämnet delas ibland upp i följande underdiscipliner; historisk arkeologi (efter skrivkonsten), förhistorisk arkeologi (före skrivkonsten), klassisk arkeologi (Grekland och Rom), egyptologi (Egypten), assyriologi (Främre Orienten före Islam), islamisk arkeologi (Främre Orienten efter Islam) och osteologi. Indelningen av området i dessa discipliner har dock föga betydelse för den yrkesverksamme arkeologen.

Som universitetsämne blev arkeologin ett eget ämne under 1800-talet. 1818 var Caspar Reuvens utsetts världens första professor i arkeologi vid Universitetet i Leiden i Nederländerna. Som den första arkeologiska avhandlingen i Sverige brukar Hans Hildebrands från 1866 räknas. Oscar Montelius lade fram sin avhandling 1869. 1914 inrättades den första professuren i arkeologi vid Uppsala universitet, där Oscar Almgren blev den förste innehavaren av professuren. Den följdes snart av en professur vid Lunds universitet 1919, med Otto Rydbeck som dess förste innehavare.