Aittamaa, Erika (1866 - 1952) [sv]

Aittamaa, Erika (svensk)

Beskrivelse
Erika Aittamaa var en fattig skogsarbetarhustru från Tornedalen. Hon var driftig och uppfinningsrik och skapade Lovikkavanten. Idag är vantarna från Lovikka världsberömda. [sv]
Livsrolle
Ansvarlig forvalter
Tekniska museet (Museum) [sv] forvalter informasjonen på denne siden
Kontaktinformasjon
Datasetets innehåll: samlingsinfo@tekniskamuseet.se [sv]
Personuppgifter: info@tekniskamuseet.se [sv]
Lisens
Ingen rettigheter reservert (CC0) gjelder informasjonen på denne siden
Sist lagret
22.11.2016 15:26:02
Publisert
Status

URI
http://kulturnav.org/b753bc25-2ab2-44e8-9aee-2eae7f52b936 | RDF/XML | JSON-LD
Navn
Aittamaa, Erika
Svensk

Beskrivelse
Erika Aittamaa var en fattig skogsarbetarhustru från Tornedalen. Hon var driftig och uppfinningsrik och skapade Lovikkavanten. Idag är vantarna från Lovikka världsberömda.
Svensk

Fødsel
1866

-Tidspunkt
1866
Død
1952

-Tidspunkt
1952
Livsrolle
-Livsrolle
Bokmål

Svensk

Engelsk

Estnisk

Finsk

Kjønn
Bokmål

Svensk

Engelsk

Estnisk

Biografi

Maria Erika Olofsdotter Kruukka föddes 1866 i Junosuando. Senare bodde hon i byn Lovikka i Tornedalen. Hon var gift med skogsarbetaren August Aittamaa. I byn kallades hon för ”Riiga”. Erika Aittamaa och hennes man fick många barn. Familjen levde fattigt och Erika Aittamaa bestämde sig för att börja sticka vantar till försäljning.

Som hon berättade långt senare i en tidningsintervju kom det en dag en man hem till henne och bad om ett par riktigt tjocka ullvantar för att han frös om händerna. Erika Aittamma såg till att göra vantarna så tjocka som möjligt. Kunden blev dock väldigt besviken och tyckte att hon hade misslyckats. Vantarna blev nämligen stela och hårda. Hon gick hem och funderade. Sedan tvättade hon och ruggade vantarna flera gånger. Det gjorde ullen mjuk och skön och kunden blev väldigt glad över sina nya vantar. Snart började även andra prata om de fantastiska vantarna som Erika Aittamaa hade stickat. Hon har uppfunnit den världsberömda Lovikkavanten.

Vantarna blev snabbt väldigt populära och efterfrågan ökade. Erika Aittamaa började även brodera sina vantar med färgat garn. Anledningen till detta var att samerna blev väldigt förtjusta i vantarna men ville även ha de samiska färgerna på mudden. Idag kallas broderiet för Lovikkafärger. Hon försåg också vantarna med en tofs så att de kunde hängas på tork över spisen eller elden.

De många beställningarna gjorde att Erika Aittamaas familj fick det bättre ställt. Hon insåg också att hon inte klarade av att tillfredsställa alla kunder. Då bestämde hon sig att lära andra kvinnor i byn att sticka vantar. Hon ställde höga krav och ville att alla vantar skulle stickas på samma sätt och ha samma mönster. Efter ett tag var kunde nästan alla kvinnor i Lovikka sticka Lovikkavantar.

Erika Aittamaa kom att fortsätta sticka vantar i hela sitt liv. Under 1930-talet hjälpte en lärare som undervisade på byns skola henne att söka patent på Lovikkavanten. Patentet beviljades. Patentbrevet skulle lösas ut mot 30 kronor. Men Erika Aittamaa hade inte så mycket pengar. Byborna startade en insamling för att hjälpa henne. Hon var dock stolt och vägrade ta emot pengarna. Patentbrevet skickades så småningom tillbacka till Patentverket.

Erika Aittamaa avled 1952, 86 år gammal. Idag står det en jättevante i Lovikka, ett minne till Erika Aittamaa och hennes uppfinning.

Text: Alexandra Selivanova

Svensk