Kristian II, kung av Danmark, Norge och Sverige (1481 - 1559) [sv]

Kristian II (da. Christian II eller Christiern II), i Sverige ibland kallad "Kristian Tyrann", f. 1 juli 1481, d. 25 januari 1559, kung av Danmark-Norge 1513-23, av Sverige 1520-23, son till kung Hans och Kristina av Sachsen. K. hyllades som tronföljare i Danmark redan 1487, i Norge 1489 och, efter erövringen 1497, också i Sverige. Åren 1506-12 var han ståthållare i Norge, där nederländskan Dyveke blev hans älskarinna. När K. 1513 efterträdde fadern som dansk-norsk kung hade Sverige brutit sig ur unionen. Det danska riksrådet begagnade sin vana troget tronskiftet till att söka vidga sitt inflytande över riksstyrelsen genom att avkräva den nye kungen en hård handfästning. Denna hindrade dock inte K. att liksom fadern och farfadern ta alla tillfällen till vara att inskränka rådsmakten. Sina främsta rådgivare hämtade han utanför rådskretsen, bland dem Dyvekes mor Sigbrit Villomsdotter och borgmästaren i Malmö Hans Mikkelsen. Förhållandet mellan kung och råd blev därför snart mycket spänt. Detta kom till öppet uttryck i samband med att Dyveke hastigt dog 1517. På kungens anklagelse blev då länsmannen på Köpenhamns slott Torben Oxe dömd till döden av en folklig domstol och avrättad, fastän riksrådet hade frikänt honom. Utrikespolitiskt var K:s främsta mål att återställa trestatsunionen. Efter misslyckade försök att erövra Sverige 1517 och 1518 kunde han slutligen förverkliga sin föresats 1520. Riksföreståndaren Sten Sture d.y. besegrades och stupade, Stockholm intogs och 4 november kröntes K. där till Sveriges arvkung. Fyra dagar senare avrättades flera av självständighetspartiets ledare i Stockholms blodbad. K. tog därefter på allvar itu med att söka utveckla sitt vidsträckta välde till en fursteabsolutistisk statsbildning, på samma gång den dominerande makten i Nordeuropa, med Danmark som ledande stat inom unionen. Han gynnade dess städer och borgerskap med stora privilegier och inledde arbetet på en central lagstiftning. Men strävandena mötte genast stark opposition från skilda håll. I Sverige hade Gustav Vasa rest upprorsfanan redan vid årsskiftet 1520-21 och snart vunnit sådana framgångar att hanseaterna fann det värt att liera sig med honom mot K. Lübeck kände sin ställning som Östersjöns ledande handelsmakt hotad av K:s satsning på de danska städerna och hans kontakter med Nederländerna. När också Jyllandsadeln gjorde uppror gav K. slaget förlorat och flydde till Nederländerna, som tillhörde hans svåger kejsar Karl V; K. hade 1515 gift sig med dennes syster Elisabet. Gustav Vasa blev 1521 riksföreståndare och 1523 kung i Sverige, som därmed ånyo bröt sig ur unionen, och i Danmark och Norge efterträddes K. 1523 av farbrodern Fredrik I. Under exilen i Nederländerna var K. en tid lutheran, men för att få ekonomiskt stöd av svågern till ett försök att återta sina riken genom en flottexpedition måste han återgå till katolicismen. Företaget inleddes 1531, då K. landsteg i Norge och till en början fick ganska brett stöd. Försöket slutade likväl illa, inte minst p.g.a. hans eget vankelmodiga agerande. Med förespeglingar om förhandlingar och löfte om fri lejd lockades han 1532 till Danmark, men löftet sveks och han fängslades. K. tillbringade återstoden av sitt liv i fångenskap, 1533-49 på Sønderborg, de tio sista åren på Kalundborg. #www.ne.se 2008-05-27, Lennart Sjöstedt #2008-05-29